Efter den senaste tidens rapporteringar om hur oseriösa företag utnyttjar människor i jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas är det hög tid att kontrollfunktionerna skärps. Samtidigt är det viktigt att inte bli lurad av Socialdemokraternas försök att skapa en bild av fas 3 som en återvändsgränd där människor tvingas att jobba gratis och som, för att citera Ylva Johansson, är en ”rutschkana ut från den reguljära arbetsmarknaden”.
Uppgången på arbetsmarknaden har under vintern blivit allt tydligare. Antalet lediga platser hos Arbetsförmedlingen i december var den högsta decembersiffran på flera decennier. Men för de som står längst bort från arbetsmarknaden är situationen tyvärr inte lika ljus.
För att denna grupp människor som, av olika anledningar, har varit borta från arbetsmarknaden under lång tid ska kunna komma tillbaka måste samhället erbjuda olika slag av aktiva, jobbinriktade insatser. Regeringen har därför skapat en bred strategi för att bekämpa långtidsarbetslöshet. Nystartsjobben, där arbetsgivare får ekonomisk kompensation motsvarande den dubbla arbetsgivaravgiften, är ett exempel och har sedan starten lett till 40 000 jobb.
Ett annat exempel är, den nu uppmärksammade, jobb- och utvecklingsgarantin. Den består av tre faser där deltagarna i de två första faserna har möjlighet att ta del av exempelvis jobbsökaraktiviteter med coachning, arbetsmarknadsutbildning, arbetspraktik eller stöd till start av näringsverksamhet. Efter dessa två faser och nästan tre år som arbetslös erbjuds man meningsfull sysselsättning på en arbetsplats samtidigt som jobbsökandet fortsätter.
Hittills har fler än 44 000 personer deltagit i garantins tredje fas. Deltagarna tillhör dem som har den mest besvärliga situationen på arbetsmarknaden: Hälften har varit arbetslösa mellan fem och tio år och nästan var femte i över tio år. Närmare 40 procent är 55 år eller äldre. Tanken med sysselsättningen är att man ska få möjlighet att bygga upp nya referenser, nätverk och en arbetsgemenskap för att därigenom få en förankring på arbetsmarknaden.
Det är viktigt att arbetsgivarna – som både kan vara offentliga och privata – tar sitt ansvar och når upp till Arbetsförmedlingen ställda krav. Att det nu har framkommit fall där deltagare på olika sätt utnyttjas är mycket allvarligt och förstås oacceptabelt. De förändringar som nu har presenterats består i att Arbetsförmedlingen ska förbättra sina kontrollfunktioner, att åtgärderna ska skärpas mot de arbetsgivare som missköter sig samt att se över möjligheten att kräva tillbaka den ersättning på 225 kronor per dag som arbetsgivarna får för att de åtar sig ansvaret för en deltagare.
För att slutligen bemöta Ylva Johanssons retorik arbetar förstås ingen deltagare gratis. Att en stor del av deltagarna lever på ekonomiskt bistånd (socialbidrag) samt att deltagarna skulle ha en lägre ersättning i den tredje fasen än i garantins tidigare faser stämmer inte. Faktum är att så många som 94 procent av deltagarna får ersättning i form av aktivitetsstöd och ersättningen som erhålls är densamma genom hela jobb- och utvecklingsgarantin.
Regeringen har heller inte vare sig skapat någon återvändsgränd eller rutschkana. Uppgifter från Arbetsförmedlingen visar att nästan var tredje som lämnar fas 3 gör det för någon form av arbete och 350 personer lämnar nu varje månad fas 3 för ett reguljärt arbete eller utbildning. Att dessa kommer tillbaka till arbete efter en lång tid av arbetslöshet är fantastiskt positivt. Det som däremot verkligen var en återvändsgränd var Socialdemokraternas bidragspolitik och passiva AMS-program. Med arbetslinjen har vi gått från passivitet till aktivitet. Det är på den vägen vi ska fortsätta.
Hans Backman (FP)
Riksdagsledamot och ledamot i arbetsmarknadsutskottet
Ismail Kamil (FP)
Riksdagsledamot och ersättare i arbetsmarknadsutskottet
Publicerad i NU 2011-02-03