Barnfattigdom har kommit upp på den politiska dagordningen. Vi borde tala om barn, som lever i‑familjer med mycket knappa ekonomiska förhållanden. Antalet sådana familjer är idag färre än tidigare, bland annat som en följd av att allt fler är i arbete. Trots det har vi här en fråga, som kräver politiska insatser.
Inte bara jag, utan säkert många andra politiker har fått tydliga signaler från Rädda Barnen, Majblomman och kyrkornas diakonverksamhet om dessa problem och att många barn av ekonomiska skäl går miste om verksamhet som skulle vara synnerligen utvecklande och stimulerande. Detta kan inte accepteras.
Framför allt är det ensamstående föräldrar, oftast mammor, som har det svårt med att få pengarna att räcka till. I Sverige har vi drygt 200‑000 barn som lever med en förälder, som uppbär underhållsstöd från Försäkringskassan. Detta kallades tidigare bidragsförskott och var från början ett sätt för staten att hjälpa ensamstående i de fall då den bidragsskyldige inte fullgjorde sin underhållsskyldighet. Under 2010 betalade Försäkringskassan totalt 3, 5 miljarder kronor i underhållsstöd. Av detta återbetalade de underhållsskyldiga knappt hälften.
Detta underhållsstöd har under senare år – utan att detta alls varit avsett – kommit att bli en norm för underhållsbidragets storlek. Nuvarande belopp om 1‑273 kronor per månad och barn är i många fall alldeles för lågt i förhållande till kostnaderna för barnet och den bidragsskyldiges inkomster.
Att det blivit så kan nog i de flesta fall förklaras med att den underhållsberättigade föräldern måste gå till domstol för att få fastställt ett högre underhållsbidrag. Detta varken kan eller vill föräldern göra, ofta motiverat av att det för barnets skull behövs en bra relation mellan föräldrarna och då är en tvist i domstol mycket negativ.
För att på kort sikt minska barnfattigdomen är det min övertygelse att en höjning av underhållsstödet med 500 kronor per barn och månad skulle ge en märkbar effekt för den ensamstående föräldern och dennes barn. Det skulle medföra ökade statsutgifter men förmodligen starkt begränsade av det förhållandet att Försäkringskassan skulle kunna få tillbaka merparten av denna höjning från den bidragsskyldige föräldern. Dessutom skulle den medföra den synnerligen positiva effekten att den generella nivån för underhållsbidrag, som avtalas helt utanför Försäkringskassan, lyfts upp med minst samma belopp. Ett sådant förslag att förbättra barnfamiljers ekonomi vill jag se genomfört redan i nästa års budget.
Jan Ertsborn (FP), riksdagsledamot, Halland