Publicerad i Nerikes Allehanda januari 2009
Att minnas Förintelsen
I slutet av januari 1945 öppnades utrotningslägret Auschwitz portar av den ryska armén. Omvärlden tvingades se hur systematiskt, storskaligt och sjukt nazisterna hade devalverat mänsklighetens värde. Förintelsen blev ett faktum trots att man tidigare börjat ana nazismens vansinne. Förstå kan vi fullt ut knappt göra än idag.
Över hela Sverige anordnades 27 januari manifestationer för Förintelsens offer, så också i Riksdagen. Detta eftersom dagen är fastställd av FN som minnesdag av förintelsen. Men Förintelsen håller på att devalveras. Extremister inom katolska kyrkan förnekar att den ägt rum, den sorligt dagsaktuella konflikten mellan Israel och Hamas tas till intäkt för att inte minnas Förintelsen. Hos företrädare i Svenska Kyrkan och hos ledande politiker i vänsterblocket devalveras Förintelsen med jämförelser kring alla krigs tragiska civila offer i största allmänhet.
Förintelsens offer har inget att göra med den nu pågående konflikten mellan Israel och Hamas. Sex miljoner judar mötte sitt öde i nazisternas dödsläger. Två miljoner polacker avrättades. Hundratusentals funktionshindrade och romer dödades. Tusentals Jehovas vittnen och homosexuella mördades. Siffrorna är ofattbara. Genom att minnas dessa människor undviker vi att det blir ansiktslösa siffror i en makaber statistik. Det är alla dessa offer som vi väljer att hedra 27 januari.
Att kritisera staten Israels politik är en sak – att anse att det fruktansvärda kriget i Gaza gör det stötande att minnas Förintelsens offer är däremot något annat. Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är farligt. Det innebär att antisemitismen kan ta på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar – levande, döda eller ännu inte födda – har del i det som händer i och runt Israel. Övervåld är inte acceptabelt, men kan vara åtminstone lika möjligt att förstå som att någon skjuter blint med raketer, vägrar andra rätt till existens och att själv gömma sig bland oskyldiga civila.
Sedan kriget i Gaza bröt ut har antalet hot och attentat mot judar ökat – inte minst i vårt eget land. Den Judiska församlingen i Helsingborg har antänts vid två tillfällen i början av året. I mitten av januari utsattes Kapellet på gamla judiska begravningsplatsen i Malmö för ett brandattentat. Polisen rubricerar händelserna som grov mordbrand.
Vi säger "aldrig mer" men vi får aldrig ta demokratin för given. Utan kunskap om Förintelsen kan vi aldrig förstå vår tids händelser. De dröjde inte många decennier efter att ekot från nazistiska stöveltramp tystnat förrän Kambodja, Ex-Jugoslavien, Rwanda eller Darfur - andra exempel med motsvarande vansinne på senare år.
Förintelsens tragedi minskar inte över tiden. Den dag vi självmant väljer att inte minnas ökar risken för att det fruktansvärda händer igen. De överlevare från Förintelsen jag träffade nyligen har en evig historia. Deras liv är för alltid märkt av sina upplevelser. Jag själv och de flesta födda i vårt land har endast deras och andras berättelser att lära av. Vår frihet och demokrati är stark, men får aldrig tas för given. Därför måste vi fortsätta att minnas offren för Förintelsen.
Johan Pehrson
Riksdagsledamot (fp)