Publicerad i tidningen NU december 2008
IPRED
I tre olika inlägg i förra veckans NU tar Tobias Josefsson, Gustav Georgson och Daniel Rhodin samt Anders Ekberg upp det väntade svenska lagförslaget om implementering av det sk IPRED-direktivet.
IPRED-direktivet skulle ha varit infört i sin helhet i svensk lag redan 2006, och Sverige har redan fällts i EG-domstolen för att inte ha infört de förändringar i de svenska lagarna som behövs. Direktivet behandlar civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område och omfattar väldigt många olika frågor, den som diskuteras i den svenska debatten berör dock nästan uteslutande rättighetsinnehavares möjlighet att av domstol få rätt att begära ut namn på abonnenten bakom en viss IP–adress.
Folkpartiets riksdagsgrupp har ställt sig bakom den överenskommelse som är gjord inom alliansregeringen och som ledde till att en lagrådsremiss gick iväg tidigare i höstas. Det som nu pågår är att de påtalanden som lagrådet gjorde ska tillgodoses och vissa fortsatta diskussioner kring exakt utformning. Varför har vi då gjort detta? Det enkla svaret kunde vara att vi ju helt enkelt är tvingade att införa de överenskommelser som gjorts inom EU. Men det är också så att vi tycker att upphovsrätten behöver kunna värnas även i den digitala världen. Den föreslagna nya lagstiftningen ändrar ingenting i sak om vad som är tillåten eller otillåten upp- och nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Ingenting blir heller kriminaliserat som inte redan är det.
Det som ändras är att den som tror sig ha blivit utsatt för ett upphovsrättsintrång kan gå med tillräckligt god bevisning till domstol för att få reda på ett namn bakom numret. Det är sålunda inte bara att begära ut namnen på abonnenten som ofta anförs. Domstolen ska då fastställa dels om det föreligger sannolika skäl (högsta graden av bevisning) att ett intrång begåtts, och att detta i så fall är av den arten att det är befogat att lämna ut namnet. Domstolen ska avgöra att balansen mellan intresset av den enskildes integritet och intresset av att kunna hävda sin rätt väger över åt det senare i varje enskilt fall. Det är alltså två nålsögon som ska passeras i domstol innan abonnentens namn kan lämnas ut.
För det andra är det inte fritt fram att kräva skadestånd på höga belopp. Svensk skadeståndsrätt ändras inte på något sätt, och det skadestånd man i domstol kan få ut belöper sig till den faktiska ekonomiska skada som kan visas. Det föreligger heller ingen risk att om man förlorar i domstol åka på mycket stora rättegångskostnader. Det förväntade skadeståndet är vad det skulle ha kostat att ladda ner legalt. Rättegångskostnaderna att ersätta kan i det fallet kanske bli 2-3000 kr. Det skulle således för rättighetsinnehavaren bli en kostsam affär att stämma. Man kan följaktligen inte förvänta sig att rättighetsinnehavare i parti och minut skulle göra så, eftersom deras egna kostnader skulle vara vida högre. Och i så fall ska domstolen först fastställa att ett intrång verkligen begåtts (inte bara sannolikt) vilket innebär att dessa personer då också gör sin talan hörd och kan försvara sig. Det finns allmänna regler om bevisvärdering, och dessa ändras inte med denna nya lag.
Samtliga debattörer anför att det införs ”privatpolis”, att detta ska vara en sak för polis och åklagare att utreda. Generellt gäller för försvar av immateriella rättigheter att det i första hand är en civilrättslig hantering och inte en straffrättslig. Intrång på patent, mönsterskydd eller upphovsrätt brukar inte vara en fråga för polisen utom i riktigt grova fall. Vi har åtagit oss genom IPRED-direktivet att skydda upphovsrätten även på Internet. Då kan vi införa denna möjligheten för rättighetsinnehavaren att agera civilrättsligt. Eller så ser vi till att uppnå ett fullgott skydd på andra sätt. Då måste istället polis och rättsväsende träda in. Vi tycker det skulle vara ett sämre alternativ att polisen skulle på bred front skulle behöva prioritera att jaga fildelare, inte bara som nu utan för betydligt mindre förseelser.
Naturligtvis är det inte tillräckligt att införa detta. Höga krav måste också ställas på de olika aktörerna på marknaden att förbättra möjligheterna att göra lagliga affärer, förenkla, göra tillgängligt, hitta nya affärsmodeller etc. Likaså behöver informationen till medborgarna förbättras, vad som är tillåtet och inte.
Johan Pehrson
Karin Pilsäter