Publicerad i Svenska Dagbladet den 18 november 2010
De rödgröna partierna vill tillsammans med Sverigedemokraterna spara 670 miljoner kronor på regeringskansliet. Det motsvarar över tio procent av anslaget. Frågan är nu: kommer dessa fyra partier att löpa hela linan ut och tillsammans göra verklighet av förslaget?
Det är lätt att blanda ihop regeringskansliet med regeringen. Men faktum är att regeringskansliet till absolut största delen består av helt opolitiska tjänstemän. Enligt budgetpropositionen är 96 procent av de anställda i regeringskansliet, ambassaderna och det statliga utredningsväsendet (som finansieras på samma anslag i statsbudgeten) opolitiska tjänstemän.
Alla ansvarstagande partier borde ha ett gemensamt intresse av att det demokratiska systemet fungerar och att regeringen har möjlighet att utöva sitt arbete. Det handlar inte om regering mot opposition – det handlar om att vårt land ska kunna styras.
En diskussion bör alltid pågå om hur regeringskansliet kan effektiviseras. Därför har vi också redan gjort besparingar för att återställa verksamheten till den nivå som rådde före EU-ordförandeskapet. Fortsatta besparingar måste ske ansvarsfullt – inte genom att i blindo kapa bort tio procent av budgeten på ett par veckors varsel.
"För oss är det bara en fråga om sakpolitiken", säger Thomas Östros (S) till tidningen Riksdag och Departement och fortsätter: "Vi kommer aldrig någonsin att samverka på något sätt med Sverigedemokraterna, men vi kommer aldrig någonsin att tveka att rösta på våra egna förslag."
Men är förslaget verkligen genomtänkt? Eller är det bara en siffra för att kunna satsa motsvarande 670 miljoner på något i sitt eget budgetalternativ?
Effekterna skulle bli brutala. Det som står på spel på kort sikt är stora neddragningar, i runda tal 700 årsarbetskrafter. Eftersom de anställda har rätt till uppsägningstid kan det antas att minst det dubbla antalet tjänster måste bort för att besparingsmålet ska nås inom det befintliga anslaget redan under 2011. Det skulle i så fall kunna bli fråga om att säga upp minst 1400–1500 personer. Det motsvarar nästan var tredje anställd.
Dessutom skulle vi behöva panikbromsa Sveriges internationella arbete. Det kan bli aktuellt att stänga ett tvåsiffrigt antal ambassader. Vi tvingas också kraftigt sänka våra ambitioner i EU-arbetet och i arbetet om bland annat klimatet och flyktingströmmarna. Sveriges röst i världen skulle tystna. Är det detta som Socialdemokraterna vill åstadkomma med Jimmie Åkessons hjälp?
Det är frestande för ett oppositionsparti att kasta fram en inte alltid så genomtänkt besparingspost för att få den egna budgeten att gå ihop. Det är en helt annan sak att ta hjälp av Sverigedemokraterna för att göra tokbesparingar på rikets centrala styrfunktioner. Men det är just detta som nu håller på att hända.
Och hur ser verkligheten ut? Sväller regeringskansliet?
Nej, tvärtom har anslaget för 2010 minskat jämfört med 2009. Och regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2011 en fortsatt minskning från ett utfall på drygt 6,8 miljarder år 2009 till 6,55 miljarder år 2011.
Detta trots att regeringskansliet på senare år har fått helt nya uppgifter inom krishanteringen och trots att vi öppnat nya ambassader i krishärdarna i Irak och Afghanistan, där säkerhetskostnaderna är enorma. Dessutom måste regeringskansliet förstås följa de kollektivavtal som ger statstjänstemän rätt till höjda löner.
En gång i tiden var Socialdemokraterna ett samhällsbärande parti. Det här är däremot rent destruktiva förslag från ett oppositionsparti som inte vill ta ansvar för landet. Så beter sig bara ett parti som har gett upp hoppet om att självt kunna återkomma till regeringsmakten.
Nu ligger bollen hos Socialdemokraterna. Vill de verkligen ta Jimmie Åkesson till hjälp för att åstadkomma massuppsägningar av statsanställda och storslakt på Sveriges internationella arbete? Alla kommer i så fall att veta vem som är (s)kyldig till ett sådant bakslag.
Karin Granbom Ellison (FP)
ledamot i konstitutionsutskottet
Johan Pehrson (FP)
gruppledare i riksdagen