"Mäns våld mot kvinnor är inte förenligt med strävandena mot ett jämställt samhälle och måste bekämpas på alla sätt. I ett sådant samhälle är det också ovärdigt och oacceptabelt att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser med kvinnor mot ersättning." Så löd 1998 års kvinnofridsproposition och lagen mot köp av sexuell tjänst var född. Lagstiftarna observerade att ett samhälle inte är jämställt där män utövar sexuellt våld mot kvinnor genom att köpa kvinnors kroppar för sexuella ändamål då detta gör kvinnor ekonomiskt, kulturellt och politiskt underordnade män.
Majoriteten prostituerade utsätts för sexuella övergrepp som barn, enligt internationella studier. Många rymmer hemifrån för att sedan utnyttjas av skrupelfria sexköpare. I USA är medelåldern för inträde 13-14 år; i genomsnitt har prostituerade utnyttjats sexuellt av över 8 000 män vid 18. I Sverige är antalet barn som exploateras sexuellt "betydande" enligt en statlig offentlig utredning från 2004. I Kvinnofridspropositionen fann regeringen sambandet mellan sexuella övergrepp i barndomen och prostitution "uppenbart."
För att behålla personer i prostitution använder hallickar liksom sexköparna hot och våld. I en population om 1 969 prostituerade i Colorado Springs 1967-1999 löpte de aktiva en risk att mördas som var 18 gånger högre än i en jämförbar ickeprostituerad population. I en population av 827 prostituerade i nio länder uppfyllde tvåtredjedelar kriterier för posttraumatiskt stressyndrom, oavsett om prostitution var legaliserat. Symptomen var starkare eller i nivå med de hos Vietnamveteraner som sökt vård, flyktingar från andra former av kvinnomisshandel, liksom från statligt organiserad terror. Oberoende vittnen i svenska kopplerimål bekräftar denna bild, med vittnesmål om daglig misshandel, gruppvåldtäkter och tortyr.
I praktiken blir prostituerade, huvudsakligen kvinnor och barn, tvingade till sex de inte önskar och inte kan avsluta. Det vill säga, de lever i slaveri. Sexköpare, som exploaterar deras situation, tenderar att veta detta. Men Högsta Domstolen verkar inte veta det. År 2001 fastställdes ett avgörande från lägre instans vilken sade att "samtycket" från den prostituerade medfört att brottet begåtts mot "allmän ordning" - inte mot henne som "person". Prostitution var tidigare reglerat som ett brott mot offentlig moral. Men inte med kvinnofridspropositionen 1998. Nu, i bjärt kontrast mot denna bedömning, vet lagstiftarna att pengar för sex är en form av tvång och ojämlikhet, inte samtycke. Termen samtycke figurerar inte någonstans i denna lag.
Det kan även noteras att lagen, korrekt tolkad i enlighet med lagstiftarnas motiv och förarbeten, vilka slog hål på myten att prostitution är ett brott utan brottsoffer, redan förutsätter ett offer. En "sexuell relation" eller "sexuell tjänst" fordrar ett involverande av (åtminstone) två personer. Den kriminelle är den som köper sex. Brottsoffret är därför den andra personen som är involverad, dvs. personen som köps för sexuell tjänst. Denna tolkning är uppenbart texttrogen, konsekvent med mycket ur förarbetena, filosofin, och rättfärdigandet av propositionen, liksom med dess placering i kapitlet Om sexualbrott - inte i Om brott mot allmän ordning.
Brottsofferstatus, förutom rättigheter till vård och stöd, bör ge grund för civilrättsliga skadestånd från sexköpare. Med det senare steget skapas en ekonomisk möjlighet att förändra prostituerades situation som staten inte behöver betala för. Sexköparen har pengar. Civilrättsliga skadestånd placerar ansvaret där det hör hemma. Den som, genom att utnyttja hennes misshandelssituation, kränker den prostituerade genom att tvinga henne utföra sex skadar henne och bör således kompensera henne. För dem som funderar huruvida detta förslag kan skapa "underliga incitament" finns svaret redan i lagen: Pengar köper inte sexuellt samtycke. Om en person betalar en annan för att forcera fram sexuella tjänster, snarare än att handlingarna i sig själva är belöning nog, så är handlingarna och de som utövar dem långt ifrån jämställda.
Gudrun Schyman, f.d. partiledare och riksdagsledamot, talesperson för Feministiskt initiativ.
Max Waltman, doktorand i statsvetenskap, Stockholms universitet.
Catharine A. MacKinnon, professor i juridik, University of Michigan.
Claes Borgström, jämställdhetspolitisk talesperson (s), advokat, f.d. JÄMO.
Esabelle Dingizian, riksdagsledamot, jämställdhetspolitisk talesperson (mp).
Ebon Kram, f.d. ordförande ROKS, föreläsare.
Elina Linna, riksdagsledamot, socialutskottet, suppl. justitieutskottet, m m. (v).
Maria Lundqvist-Brömster, vice ordf. Liberala kvinnor, riksdagsledamot (fp).
Elisebeht Markström, riksdagsledamot, justitieutskottet (s).
LiseLotte Olsson, riksdagsledamot (v).
Désirée Pethrus Engström, ordf. Kristdemokratiska kvinnoförbundet, riksdagsledamot, suppl. justitieutskottet (kd).
Annika Qarlsson, Förbundsordförande Centerkvinnorna, Riksdagsledamot, vice gruppledare (c).
Luis Ramos-Ruggiero, verksamhetschef Kris- och traumacentrum, leg. psykolog & psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi.