Sverige är en industrination. En basindustrination. Många av våra jobb, speciellt utanför storstäderna, är beroende av att det är möjligt att förädla skog, bryta malm, processa stål och producera kemikalier. Kombinationen av rika naturtillgångar och el till stabila priser är fundamentet för Sveriges välstånd.
Bakgrunden till denna gynnsamma situation är kloka politiker som verkat i samförstånd. Utbyggnaden av den storskaliga svenska vattenkraften skedde runt mitten av förra seklet med brett politiskt stöd. Likaså fanns det starkt stöd i båda politiska blocken när besluten om investeringar i svensk kärnkraft fattades.
Få frågor passar så illa för snabba politiska kast som energifrågan. Det senaste beslutet i Tyskland att snabbavveckla all kärnkraft bör leda till eftertanke. Hur mycket tänker landet tillåta sig att öka beroendet av rysk gas? Hur mycket ska de inhemska kolgruvorna och utsläppen av växthusgaser expandera? Hur påverkas industrin av högre elpriser? För vår egen del ställs frågan: Hur mycket våra elpriser riskerar att öka när produktionen i Tyskland minskar?
För alla länder är långsiktighet i energifrågorna centralt. Sverige är ett tydligt exempel på hur framsynta politiker har samverkat för att skapa grund för långsiktiga investeringsbeslut.
Om tio till femton år börjar av åldersskäl stora delar av den svenska kärnkraften att stängas. Om vi vill skapa förutsättningar för vår elintensiva basindustri att fortsätta utvecklas och konkurrera på den internationella marknaden, behövs hållbara spelregler för utbyggnaden av ny elproduktion.
Allianspartiernas historiska energiöverenskommelse har lagt grunden för en sådan långsiktighet. Vi har tagit bort tankeförbudslagen. Och vi har gjort det möjligt för det nödvändiga generationsskiftet av svensk kärnkraft. Vi tillåter tio nya reaktorer för att ersätta de gamla.
Energiöverenskommelsen har inneburit att flera aktörer, såväl dagens elproducenter som nytillkommande, har börjat planera för framtiden. Men trots överenskommelsen förefaller det finnas en tveksamhet hos flera möjliga investerare.
En ny reaktor tar över tio år att bygga från planering till att den producerar elektricitet. Kostnaden ligger på tiotals miljarder. Bara att påbörja projekteringsarbetet är en enorm investering.
Tveksamheten beror främst på det oklara läge ett eventuellt regeringsskifte innebär. Kan allt stoppas över en natt? Kan samma sak hända i Sverige som hände i Tyskland?
Vi menar att denna osäkerhet är dålig för Sverige. Därför vore det klokt om regeringen inleder samtal med Socialdemokraterna med målet att uppnå en blocköverskridande energiöverenskommelse. En sådan överenskommelse skulle, så långt det är möjligt, minska riskerna för tvära kast i energipolitiken och därmed också minska risken för den som väljer att investera i ny elproduktion.
För 30 år sedan stod Folkpartiet och Socialdemokraterna gemensamt för linje två i folkomröstningen, tillsammans med de tunga industrifacken. Själva idén med linje två var att Sverige behövde kärnkraften för industrins och jobbens skull. Det gäller fortfarande.
Nu behöver vi ta ansvar för att skapa stabila spelregler för dem som väljer att investera i ny kärnkraft. Kärnkraftens framtid handlar inte bara om vilka möjligheter vår generation ska få. Det här är beslut som också påverkar kommande generationers möjlighet att bemästra både klimathotet och den globala konkurrensen. Dörren för samtal bör öppnas.
Johan Pehrson, gruppledare (FP)
Nina Larsson, partisekreterare (FP)
Eva Flyborg, närings- och energipolitisk talesperson (FP)
______________________________________________
Publicerad i Dagens Industri den 17 januari 2012