Mina tankar om liberal feminism
Jag växte upp i den mest likriktade av svenska eror, 1970-talet. Min förskoleperiod minns jag som en i en samling glada barn, alla likadana. Från toppens ”pottfrisyr” till tåns ”sockiplast” såg vi precis likadana ut, tjejer som killar. Vi växte upp i ett jämlikt land och jämställdheten antogs vi få på köpet. Fast inte behövde man skrapa mycket på jämställdhetsfernissan för att se att de ”snälla” tjejerna fungerade som vaddering mellan de ”stökiga” killarna, att tjejer med åsikter ansågs bråkiga medan killar som ville leka med tjejer snabbt åkte ner i hackordningen. Det var pappa som ägde bilen men det var mamma som hämtade på dagis. Pappa var chef eller egen företagare, mamma jobbade inom kommun eller landsting – ofta deltid. Detta var Sverige på 1970-talet.
Strukturer som håller kvinnor nere och män uppe
Efterhand som jag blev äldre blev mönstret allt tydligare. Kvinnor tjänar mindre än män. Kvinnor står för den fortsatta ökningen av långtidssjukskrivningar. Kvinnor står för majoriteten av arbetet med hem och barn. Kvinnor är inlåsta i monopol med en enda arbetsgivare att ”välja” på och deltid som norm. Kvinnor blir misshandlade. Kvinnors sexualitet är fortfarande misstänkliggjord. Kvinnor handlas med som sexleksaker och så vidare och så vidare. Det finns alltså strukturer och attityder i samhället som förhindrar alla, kvinnor, män, flickor och pojkar att förverkliga sina drömmar om de går utanför de gängse accepterade könsmönstren. Vi har uppenbarligen fortfarande långt kvar till en jämställd vardag.
Feminismen diskuterades livligt år 2006 och det verkade som om valet stod mellan kvinna och man. Mellan manshat och en rosa naivism om att jämställdheten finns för var och en som vill ha den. Att ett utövande av det egna fria valet bara skulle vara det som saknades nu. Men feminism eller inte är inte ett val mellan Schymanism och Popovaism. Feminismen är ett demokratiprojekt som ständigt måste arbetas på, överallt och av alla. För en liberal feminist är det helt uppenbart att det finns strukturer som håller kvinnor nere och som håller män flytande, ofta till toppen.
Kvinnor diskrimineras kontinuerligt – kvinnor och män har säkert biologiska skillnader, men det ska inte spela någon som helst roll i de möjligheter vi ges eller när vi värderas. Det finns stora individuella skillnader, men samtidigt kvarstår det faktum att kvinnor generellt blir bemötta utifrån sin kollektiva förmåga att få barn – oavsett om vi har barn eller inte. Oavsett om vi lever i ett förhållande där partnern tar halva ansvaret eller inte.
Vi måste riva strukturerna
För en liberal feminist är det den strukturella diskrimineringen som lägger grunden för det ojämställda Sverige. Och om problemet är strukturellt så är det naturligtvis strukturerna vi ska riva om vi verkligen menar allvar med att vi vill omfördela makten mellan könen. Vi måste se sambandet mellan kvinnors ensidiga arbetsmarknad, löneskillnaderna, de få kvinnliga toppcheferna, det låga antalet entreprenörer, deltidsarbetet och sjukskrivningarna. Släpp ut kvinnor ur de traditionella monopolen, ge därför samma villkor för den som vill verka inom vård- och omsorgssektorn som den som verkar inom någon annan näring. Gör det rumsrent att köpa sig fri från hushållet så att den tiden kan användas för annat och skapa samtidigt möjlighet för en helt ny sektor att växa.
Kampen för jämställdhet är inte en kamp mellan könen, men det kommer att innebära att vi får ändra vårt beteende, kvinnor som män. Jämställdhet innebär frihet från de begränsningar könsrollerna håller oss i från vaggan till graven. Frihet att utvecklas efter vars och ens egen vilja och möjlighet. Det gynnar individen och samhället, ekonomiskt och demokratiskt. Därför är jämställdheten fortfarande en av vår tids viktigaste politiska frågor och därför kan en liberal aldrig ge upp den kampen.
Vår jämställdhetspolitik är inte lika rubrikskapande som om vi drivit frågor om mansskatter eller flickor som ska få heta Nisse, men den är genomtänkt, ideologiskt tydlig, skarp och konsekvent. Jag är stolt över att få företräda en sådan politik.
Tina Acketoft
Riksdagsledamot (FP)