Publicerad i Nu100128
Jag talade med Erik, 52 år gammal, om hans förtidspensionering eller sjukersättning, som det egentligen heter. 2005 blev Erik sjukskriven på grund av utbrändhet. Han ville försöka komma tillbaka och arbetade därför deltid. Efter tolv månader hörde Försäkringskassan av sig. Erik fick några veckor på sig att avgöra sin framtid – antingen jobba heltid eller bli förtidspensionerad med 64 % ersättning fram till dagen för ålderspension. Han vågade inte chansa utan blev förtidspensionerad och han var inte ensam. Vid den här tiden förtidspensionerades 140 människor om dagen, ofta utan ha fått några rehabiliteringsinsatser. En forskarstudie i Lund kallade systemet ”en utsorteringsförsäkring”
Det är viktigt att tänka på hur det såg ut för några år sedan, när man diskuterar de nya sjukförsäkringsreglerna. Det nya är att Alliansen nu har satt upp tidsgränser för när arbetsförmågan ska prövas och samtidigt storsatsat på rehabilitering. Efter tre, sex och tolv månader sker prövning av arbetsförmågan och avstämning av gjorda rehabiliteringsinsatser. Efter sammanlagt 2,5 års sjukskrivning erbjuds de som inte är för sjuka introduktion i arbetslivet efter individuell förmåga. De allra flesta i arbetsintroduktionen får en något högre ersättning än under sjukskrivningen. Det finns åtskilliga som nu arbetstränar några timmar om dagen med full aktivitetsersättning. Det är bra att de får den chansen, för det är inte lätt att komma tillbaka till regelbundet arbete efter mer än två års sjukskrivning. Det är detta oppositionen nu kallar för ”stupstock”.
Visst har debatten ibland känts tung för många av oss, när det kommit exempel på människor som verkar fara illa i systemet. Visserligen visade Försäkringskassan att vissa omdiskuterade beslut om att svårt cancersjuka skulle arbetsträna inte hade med de nya reglerna att göra. Men ändå – varje fall där människor riskerar att bli orättvist behandlade måste tas på allvar. Därför gjorde vi från Alliansen i utskottet också ett antal förtydliganden om att svårt sjuka inte ska riskera att tvingas arbeta.
Reformeringen av sjukförsäkringen som Alliansen har genomfört var nödvändig för att inte fler människor skulle kastas ut från arbetslivet. Storsatsningen på rehabilitering (17 miljarder) var också nödvändig och resultaten börjar nu synas i statistiken. Jag vill inte ta ut något i förskott, men de senaste siffrorna tyder på att långtidssjukskrivningarna och förtidspensioneringarna minskar och att människor nu får rehabilitering betydligt snabbare.
Den rödgröna oppositionen har nu kommit med en ”skiss”, som de själva kallar sitt förslag till ny sjukförsäkring. Huvudförslaget är en stor utredning och en omorganisering. Det ska finnas kvar tidsgränser men de ska vara annorlunda, vad nu det innebär. Samtidigt försäkrar oppositionen att man inte vill ”gå tillbaka till situationen under förra mandatperioden”. Men den rödgröna skissen pekar mot en återgång till långa passiva sjukskrivningar.
När man genomför en stor reform, finns det alltid risk för att något blir mindre bra. Därför måste vi vara ödmjuka. Vi kan inte bara slå oss till ro med att fler människor får bättre hjälp i dag jämfört med för några år sedan. Om det visar sig att tillämpningen av lagen i vissa fall inte överensstämmer med riksdagens avsikt, måste vi vara beredda att göra de ändringar i detaljer som kan behövas. Men jag är helt övertygad om att inriktningen som helhet är bra för dem som drabbas av sjukdom.
År 2006 var det viktigt och bråttom med att göra något radikalt för att stoppa utsorteringen av människor, som tappade fotfästet i arbetslivet. Några detaljer i reformen har fått rättas till, men det innebär inte att det hade varit bättre att vänta. Tvärtom – att inte göra något åt den katastrofala situationen hade varit oförlåtligt.
Ulf Nilsson, riksdagsledamot (fp)
socialförsäkringsutskottet