Sydsvenska Dagbladet 2006 06 13

 

 

Varje år delas Nobelpriset ut i Stockholm, men det är sällan en svensk tar emot något pris.

 

När några forskare är ett cancervaccin på spåren eller när andra utvecklar ny avancerad teknik för mobiltelefoni är det många som applåderar. Till vardags är det däremot inte så mycket uppmärksamhet kring forskning. Det är svårt att förstå nyttan med långsiktig, grundläggande forskning. När George Boole på 1800-talet utvecklade algebran lade han grunden för det moderna IT-samhället, fast inga datorer var uppfunna. När Marie Curie utforskade den radioaktiva strålningen kunde hon knappast ana radioaktivitetens betydelse för behandling av cancer. Deras samtid kunde inte förstå betydelsen av dessa forskningsresultat.

 

Verkligheten för dagens svenska forskare innebär att allt mer tid måste ägnas åt att söka medel för finansiering. Professorerna får tigga till sin egen lön, genom att formulera ansökningar till statliga eller privata finansiärer. Det gäller att ansöka om pengar till trendig forskning. Att först hitta en spännande idé och sedan gå vidare blir allt svårare. Enligt radioprogrammet Kalibers enkät med 2100 forskare svarar de flesta att de ägnar lika mycket tid åt arbete med ansökningar som åt egen forskning.

 

 

Inom stora delar av arbetslivet vore det otänkbart med så otrygga anställningsformer som erbjuds forskare vid våra svenska lärosäten. Enligt universitetslärarförbundet saknar närmare hälften av alla forskare och lärare vid våra universitet och högskolor en fast anställning. Av kvinnliga forskare har endast cirka 40 % fast tjänst. Samtidigt förväntar sig regeringen att dessa forskare ska ge Sverige en ”världsledande” position inom bland annat medicinsk forskning. I stället ser vi att Sverige har svårt att attrahera utländska forskare och svårt att behålla de mest framstående svenska forskarna. Det finns tydliga tendenser att det blir ett envägsflöde ur landet med svenska forskare som får bättre villkor i framför allt USA.

 

Regeringen sviker svensk forskning. I dag är forskarna till övervägande del beroende av några få stora företag. De små statliga anslagen till forskning är i stor utsträckning styrda av politiska riktlinjer. Många forskare vittnar om att de måste krydda sina ansökningar med politiskt trendiga formuleringar. Högskolornas ordförande och styrelser utses av regeringen, liksom flera ledamöter i forskningsråd och forskningsstiftelser. Lång och trogen tjänst inom socialdemokratin verkar vara en viktig merit. 

 

Folkpartiet vill, tillsammans med partierna i Allians för Sverige, höja forskningsanslagen med två miljarder kronor de närmaste fem åren. Dessutom föreslår folkpartiet att en del av intäkterna från försäljningen av statliga företag ska avsättas för forskning. Under den kommande mandatperioden vill vi att 50 miljarder kronor ska överföras till nya forskningsstiftelser. Det innebär att den löpande statliga forskningsfinansieringen får ett resurstillskott på ytterligare fem miljarder kronor.  

 

Sverige ska inte bara vara ett land som delar ut Nobelpris, utan också ett land som tar emot. Därför behövs det en ny kurs i forskningspolitiken:

• Öka de årliga statliga resurserna till forskningen med minst 7 miljarder kronor.

• Rikta huvuddelen av de nya forskningsresurserna direkt till universitet och högskolor för fri forskning. Tillsätt fler fasta forskartjänster och doktorandtjänster.

• Avskaffa regeringens inflytande över högskolestyrelser, forskningsråd och forskningsstiftelser. Ordförande och ledamöter i högskolestyrelserna ska utses av lärosätena själva.

 

Ulf Nilsson, riksdagsledamot (fp)