Det är ovärdigt att skrämma människor för att ta några billiga poänger, skriver Ulf Kristersson och alliansföreträdare i socialförsäkringsutskottet.
Debatten om sjukförsäkringen är viktig, men tyvärr inte alltid så saklig. Den här veckan har S, MP, SD och V valt att bilda gemensam opposition i riksdagens socialförsäkringsutskott. Vi hör de vanliga anklagelserna om att sjuka får avbryta behandlingar och att de som inte kan jobba alls tvingas söka jobb som inte existerar.
Vi tar gärna debatten, men fakta är följande: Före reformen och rehabiliteringskedjan kunde en sjukskriven person egentligen när som helst prövas mot hela arbetsmarknaden, om försäkringskassan bedömde att man inte kunde fortsätta på sitt nuvarande jobb. Men i praktiken lämnades tiotusentals i passiva sjukskrivningar, och det brast i rättssäkerhet. Så kunde vi inte ha det, och många ansvarsfulla politiker - även socialdemokrater - insåg att detta var ohållbart.
Sedan 2008 gäller alltså den så kallade rehabiliteringskedjan. En viktig fördel är att prövning av arbetsförmågan sker tidigt och vid fasta tidpunkter som är kända för den sjukskrivne. Det är arbetsförmågan som prövas vid dessa tidsgränser - inte själva sjukdomen. Efter 180 dagar prövas arbetsförmågan mot andra jobb än hos egna arbetsgivaren. För en stor majoritet betyder denna tidsgräns att man kommer tillbaka till sitt vanliga jobb. Andra kan inte jobba alls och får i stället fortsatt sjukpenning tills de kan arbeta eller kan få arbetslivsintroduktion hos arbetsförmedlingen. Detta gäller också om man fortsatt genomgår medicinsk behandling.
Men oppositionen vill inte prata om detta. Inte heller om det viktiga faktum att de inte alls vill ta bort 180-dagars-prövningen, som det ofta låter. Själva arbetsförmågan ska även i oppositionens modell bedömas mot hela arbetsmarknaden. Men de jobben ska kallas "normalt förekommande" i stället för "reguljära".Valet av arbetsmarknadsbegrepp är en rätt komplicerad fråga, som absolut bör diskuteras. Så görs redan bland de experter som vi har givit uppdraget att analysera hur verklig arbetsförmåga kan bedömas mer rättvist. Hade det varit så okomplicerat, att bara ändra några ord, borde ju den samlade oppositionen nu själv stifta lagen - och sedan ta ansvar för sin politiska gemenskap.
Eftersom oppositionen numera är för själva prövningen, innebär det också att alla partier står bakom rehabiliteringskedjans grundtanke: att arbetsförmågan vid långa sjukfall bör prövas mot en successivt vidgad arbetsmarknad. Det är positivt att vi i praktiken - om än inte i retoriken - går mot ökad samsyn om att arbetslinjen behövs även i sjukförsäkringen.
Försäkringskassan utreder nu vilket arbetsmarknadsbegrepp som bäst gynnar rättssäkerheten - dagens, det förra eller något helt annat. Vi är öppna, och redan i mars 2012 är utredningen klar. Med årets budget genomförs också viktiga justeringar där det uppstått problem när rehabiliteringskedjan infördes.
Tomas Eneroth, S, Erik Almqvist, SD, och de andra hävdar att dagens prövning vid 180 dagars sjukskrivning innebär att många sjuka plötsligt får sin sjukpenning indragen. Det är fel, lagstiftningen är tvärtom mycket tydlig. Svårt sjuka och människor med sjukdomar som kräver lång tids medicinsk rehabilitering har en tryggare försörjning nu än tidigare. Vi förstår att de fyra oppositionspartierna vill hålla liv i sjukförsäkringsdebatten. Och vi tar den gärna.
Men sluta svartmåla motståndarens människosyn. Det är faktiskt ovärdigt att skrämma människor som behöver våra gemensamma omsorger, för att själv ta några billiga poänger.Ulf Kristersson, M, är socialförsäkringsminister.
Gunnar Axén, M, Ulf Nilsson, FP, Solveig Zander, C, och Emma Henriksson, KD, är ledamöter i socialförsäkringsutskottet.