Publicerad Svt Opinion
Abortregister öppnar för skam- och skuldkultur
För att minska antalet aborter i Sverige bör ett nationellt abortregister inrättas under Socialstyrelsen. Det föreslår läkaren och förre psykiatrisamordnaren Anders Milton som fått regeringens uppdrag att lämna förslag på hur det förebyggande arbetet kan förbättras för att minska antalet oönskade graviditeter.
Milton motiverar det kontroversiella förslaget med att Sverige genomför fler aborter per 1000 kvinnor än något annat västeuropeiskt land.
Enligt Milton pekar erfarenheter från länder som Danmark och Nederländerna på att kvinnor födda utanför Västeuropa har en dubbelt till flerdubbelt så hög abortfrekvens som inhemskt födda danska respektive holländska kvinnor.
I Sverige finns det studier som tyder på att tendensen är liknande i vårt land. I dag tillåter inte regelverket att myndigheter får följa upp aborter och studera om de är vanligare i vissa socioekonomiska eller kulturella grupper.
Det vill Milton ändra på. Jag håller inte med honom.
Jag är kritisk till ett nationellt abortregister av flera skäl. Att börja registrera aborter öppnar upp för en skam- och skuldkultur, i synnerhet om registret ska kartlägga etniska minoriteters abortfrekvens.
Jag befarar att det kan skapa en svart abortmarknad i Sverige som vi hittills har sluppit men som är vanlig i många andra länder, även i EU. En annan effekt är onödig abortturism, att man väljer att resa till en privatklinik i ett annat land för att utföra ingreppet och slippa hamna i ett register.
Ander Milton använder svenska kvinnors internationellt höga abortfrekvens som tillhygge i debatten. Precis som med suicid anser jag att vi bör ta dessa komparativa siffror med en nypa salt. De abortfientliga vindarna blåser hårt i Västeuropa, det ska inte tolkas som att kvinnor slutat avbryta oönskade graviditeter.
Det sker emellertid inte på de offentliga sjukhusen, utan på privatkliniker och utomlands. Tillgång till säkra aborter blir på så sätt en fråga om finansiella resurser.
Inom den europeiska unionen betraktas abort som en folkhälsofråga och sorterar under subsidiaritetsprincipen. Malta, Polen och Irland har en mycket restriktiv lagstiftning. Även i Slovakien och Litauen nekas allt fler kvinnor abort.
Federation for Women and Family Planning, som arbetar hårt för sexuella och reproduktiva rättigheter i Polen, konstaterar i en rapport att Polens restrektiva abortlag inte minskar aborterna: "Women in difficult personal situation seek the termination of unwanted pregnancy at all costs, regardless of the fact that they break the law, often risking their health or life."
Organisationen uppger att den polska abortturismen är utbyggd. Resor till den ryska enklaven Kaliningrad är populära eftersom aborterna där är relativt billiga, cirka 200 USD. Men hälsoförhållandena är bristfälliga och många kvinnor får komplikationer efter ingreppet. Färre polska kvinnor har råd med aborter i Västeuropa, de vanligaste länderna är Nederländerna, Tyskland, Belgien och Österrike. En privat abortklinik i Berlin uppger till Federation for Women and Family Planning att de bistår omkring 15 polska kvinnor i veckan. Dessa ingrepp är emellertid betydligt dyrare än i Kaliningrad.
Men de abortfientliga vindarna blåser snålt även i länder som har mer liberala abortlagar. Jag träffade nyligen italienska feminister som oroade sig över att allt fler italienska läkare åberopar den samvetsklausul i italiensk lagstiftning som gör det möjligt för dem att inte utföra aborter.
Den katolska herrklubben Vatikanen lobbar hårt i Italien och i andra länder för att fler regeringar ska införa restriktiv abortlagstiftning.
Elise Ottesen-Jensen, ofta kallad Ottar, var Sveriges största förkämpe för kvinnors rätt till fri abort. År 1933 gav hon uttryck för sin vision: "Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor är jämlika och sexualiteten är ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet." Jag har svårt att tro att Elise Ottesen-Jensen , om hon levde idag, skulle förespråka ett nationellt abortregister för att se sin vision förverkligad.
Abort är inget preventivmedel. Om det finns indikationer på att abort används som ett alternativ till preventivmedel måste vi möta människor i ögonhöjd och våga ställa frågor och samtala. Inte registrera dem. Göran Hägglund: ett nationellt abortregister leder till att aborterna ändå utförs - men bortom Socialstyrelsens kontroll.
Birgitta Ohlsson
riksdagsledamot FP och ordförande för Liberala Kvinnor