Publicerad i Expressen
Alliansen sviker yrkeskvinnorna
"Det finns inget härligare än att spendera pengar man själv har tjänat ihop".
Orden kommer från författarinnan Candace Bushnell som är mamma till succéserien "Sex and the City". Men begrepp som ekonomisk självständighet och oberoende har tyvärr lyst med sin frånvaro i allmän svensk jämställdhetsdebatt och har stått långt ner på feministernas agenda. Det är beklagligt, kvinnan ska varken behöva sitta i knäet hos maken, staten eller patriarkaten.
Gucciväskornas vara eller inte vara, silikonbröstens frammarsch och modebloggerskornas stilar är absolut intressanta att diskutera, också ur ett genusperspektiv. Men jag tror att våra feministiska föregångskämpar som stred för lika röstträtt, karriär och fri abort skulle vrida sig i sina gravar om de såg hur kvinnokampens kärna om vikten av att tjäna egna pengar försvunnit från agendan.
Det är dags att gå back to basic!
Yrkeskvinnan - oavsett om hon är civilingenjör, nagelskulptris, vd, sjuksköterska, lärare eller jobbar på förskola - måste vårdas, vurmas och värnas. Den borgerliga liberala feminismens främsta förtjänst är att den sedan 1700-talet talat om vikten av kvinnors ekonomiska självständighet.
Frihetsfundamentet - att skapa en yrkesidentitet, tjäna egna pengar och sörja för sitt eget uppehälle - har utgjort grunden för kvinnors frigörelse, oavsett socialgrupp.
Vi ser samma mönster hos kvinnor i både utvecklingsländer som västvärldens demokratier; ju större ekonomisk makt desto mer personligt oberoende. Att tjäna egna pengar är nyckeln till frihet. Vill kvinnor eller män vara hemmafruar eller hemmamän, då får de betala själva. Målet i Sverige borde vara att kvinnor ska jobba mer betalt på marknaden och mindre obetalt i hemmen.
Men var är Alliansens politik för yrkeskvinnan? Tre utmärkta reformer har förvisso skett.
Jobbskatteavdragen, som stimulerat fler kvinnor att gå från deltid till heltid.
Skattereduktionen för hushållsnära tjänster som underlättat mångas vardag.
Jämställdhetsbonusen som trots sin administrativa krånglighet och starka reformbehov varit politiskt rätt tänkt.
Men det stannar tyvärr där. Framförallt har den borgerliga politiken rimmat illa med arbetslinjen.
För att svensk ekonomi åter ska hamna på topp bör det alltid löna sig att arbeta, det krävs upprensning bland missbruken i sjukförsäkringssystem och människors flit måste premieras. Att i detta perspektiv subventionera fullt arbetsföra föräldrars frånvaro från arbetsmarknaden genom kvinnofällor som vårdnadsbidraget, rimmar lika illa som tidigare rödgröna förslag som friår, medborgarlöner och sex timmars arbetsdag.
Att yrkeskvinnor som anammat arbetslinjen inte garanteras rätt till barnomsorg nattetid är också pinsamt. Endast ungefär varannan kommun erbjuder barnomsorg under kvällar, nätter och helger, enligt skolverket. I 60 kommuner finns efterfrågan, men ingen verksamhet. I lågkonjunkturen läggs dessutom många "nattis" ner. Regeringen bör därför skriva in rätten till barnomsorg på oregelbunden arbetstid i skollagen.
Sverige har varit pionjär med radikal lagstiftning kring familjepolitik. Ett viktigt steg togs 1974 när föräldraförsäkringen ersatte moderskapsförsäkringen och svenska män, som de första i världen, fick rätt till betald föräldraledighet. Men alltjämt tar 60 procent av svenska pappor inte ut någon ledighet under barnets första år. Det sneda uttaget av föräldraledigheten är en viktig förklaring till att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden. Därför är det angeläget att införa en tredelad föräldraledighet enligt isländsk modell.
Om de ideologiska argumenten inte biter. I åldrarna 18 till 30 år sympatiserar nästan två tredjedelar av de unga kvinnorna med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Mönstret måste brytas, annars kommer alliansen aldrig att kunna vinna valet 2010.
Birgitta Ohlsson
Ordf Liberala Kvinnor