Publicerad Newsmill
Dags för Sverige att gå med i Nato
Det är tråkigt att inte bli bjuden på kalas som man gärna vill gå på, särskilt 4 april 2009. Då firar Nato sitt 60-årsjubileum och Sverige är inte med. Nato är bildat av länder som gemensamt vill skydda demokratin som samhällsmodell. Nato är en försvarsallians, men i lika hög grad en ideologisk allians för att säkerställa att vårt pluralistiska och liberala samhällssystem överlever till kommande generationer. För mig och Folkpartiet Liberalerna är det mer självklart än någonsin att Sverige bör bli medlem i Nato. Politiska partier kan inte bara följa opinionen, utan måste också påverka opinionen. Isolationism är nämligen passé.
Tiden står sällsamt stilla i den svenska Natodebatten. Men världen därute förändras. Östeuropa och Baltikum har gått med i Nato. 2004 blev Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien medlemmar. Nu är Balkan på väg in i Nato med full fart. Enver Hoxas Albanien och krigshärjade Kroatien blir nu medlemmar i ett samarbete med snart trettio medlemsstater. Anders Fogh Rasmussen, kompetent statsminister från vårt grannland Danmark, utses förhoppningsvis till ny generalsekreterare för Nato inom kort.
I Sverige är det politiskt korrekt att vara anti-amerikansk och därför reflexmässigt tycka illa om Nato. För alla som älskar att hata USA blir det tufft med Barack Obama som president. Vi får aldrig glömma att utan USA hade demokratin som samhällssystem inte överlevt efter 1945. För Sverige är den transatlantiska länken central. Allt tyder på att multilateralism och diplomati gör storstilad comeback med Obama. Bushs utrikespolitik har gödslat anti-amerikanismen världen över. Stängningen av Guantanamo är en symbolhandling som markerar skiftet med den mörka världsbild som Bush representerade. Amerika ska leda genom att inspirera - inte dominera.
Obama ser Nato som en viktig länk mellan USA och den övriga fria välden. Nu finns förutsättningar för en västvärld som samlas kring vår tids stora utmaningar: klimatet, terrorismen och finanskrisen och som gemensamt står upp för demokratiska värderingar. Det behövs mer än någonsin. För tredje året i rad har den globala friheten går tillbaka enligt Freedom House. Endast 46 procent av världens befolkning lever i demokratier. Om Nato och Amerika inte agerar draglok och väktare för demokratin axla ingen annan uppgiften. EU har ännu inte förmågan. Lissabonfördraget genomförande är därför avgörande - även ur globalt säkerhetspolitiskt perspektiv. EU måste kunna agera enat och handlingskraftigt när det krävs.
Både neutralitet och alliansfrihet förutsätter att Sverige kan försvara sitt eget territorium i nästan alla situationer. Det är bara trams att, vilket dessvärre stod att läsa i den senaste utrikesdeklarationen, säga att vår säkerhetspolitik "ligger fast". Både ÖB och försvarsministern har konstaterat att vi inte kommer att klara av att försvara oss på egen hand om det säkerhetspolitiska läget i Europa försämras drastiskt. Ryssland är inte Sovjetunionen och det tål att upprepas. Men ett svenskt Nato-medlemskap innebär att vi inte på egen hand behöver hantera den ryska upprustningen som nu inletts. Regeringen framhåller gång på gång att Sveriges säkerhet bygger på gemenskap med andra länder - inte på oberoende från andra som under det kalla krigets dagar. I försvarspropositionen sägs det till och med att Sverige ska "ta ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet" och att "en neutralitetsoption inte längre är möjlig vid en konflikt i närområdet." Trots denna utveckling av Sveriges säkerhetspolitiska doktrin är den svenska Natodebatten märkligt nog inte levande utan snarare mumifierad.
EU är ingen militärallians och är därför inget alternativ till Nato. Den franska militära återintegrationen i Nato är ett tydligt tecken på att även fransmännen gett upp idén på att balansera USA genom en konkurrerande organisation. Vi måste se verkligheten som den är. Om vi vill vara med och ta ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet behöver Sverige vara integrerad i den europeiska och atlantiska försvarskontexten. En kombination av EU:s civila kompetenser och NATO:s militära är framtiden för europeisk, och därmed svensk, säkerhet.
Få svenskar känner till att Sverige i praktiken är med i Nato. Det är ohederligt. Sverige har långt fler soldater under Natobefäl än under FN-flagg och många svenskar är omedvetna om att vi har en Natoambassadör med ett eget sekretariat vid Natohögkvarteret i Bryssel. Vi låter svenska soldaters liv och säkerhet avgöras vid möten där Sverige inte har mycket att säga till om. Om vi var medlemmar skulle vi kunna ta ansvar och påverka dessa operationer på ett helt annat sätt. Nu förlitar vi oss på att andra tar ansvaret. Sverige har i allt väsentligt redan tagit steget från neutralitet till solidaritet i säkerhetspolitiken. Det som i realiteten saknas är ett medlemskap i Nato.
Sverige har sedan 1994 samarbetat med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF). Genom deltagandet i PFF vill Sverige medverka till uppbyggnaden av ett stabilare och säkrare Europa - men helt på våra egna villkor. För mig känns det märkligt att Sverige inte vill gå på Natos födelsedagsfest utan väljer att stå utanför och titta på tillsammans med diktaturer som Turkmenistan, Uzbekistan och Vitryssland som på nåder får vara med i PFF.
Finland har gjort tre utredningar om Nato, Sverige ingen. Vi måste gå till botten med Natofrågan och lägga alla fakta på bordet. Väljarna ska ha en chans att ta ställning till Natomedlemskap och vad utanförskapet kostar. Vi måste börja prata om att fortsatt styvnackat alliansutanförskap har ett politiskt pris. Vi Natovänner vädrar morgonluft med Obamas presidentskap och Anders Fogh Rasmussen som ny generalsekreterare för Nato. Det går inte längre att tiga ihjäl oss. Vakna upp ur törnrosasömnen från kalla kriget. Det våras nämligen för en svensk Natodebatt.
Grattis på 60-årsdagen kära Nato! Jag hoppas vara med på din 70-års uppvaktning.