Publicerad i Sydsvenskan
Liberalismen kan inte älskas av alla
Phil Ochs klassiska musikaliska drift med amerikansk liberalism sätter fingret även på svenska liberala dilemman:
”So love me, love me, love me, I’m a liberal.”
Kan alla verkligen älska liberalismen? Är liberalismen redan sönderkramat allmängods på 2000-talet efter alla sina landvinningar? Dagens Nyheters förra politiska redaktör Niklas Ekdal skrev häromåret:
”Bara liberalismen är en Mädchen für alles, varje medborgares angelägenhet. Det säger något om den frihetliga ideologins styrka men också om dess sårbarhet. Alla känner apan men apan känner ingen.”
Å ena sidan dödförklarades liberalismen praktiskt politiskt på 1990-talet med motiveringen att alla partier anammat liberala ideal om marknadsekonomi, tolerans och öppenhet. Professor Francis Fukuyama menade i The End of History and the Last Man (1992) att i och med Sovjetunionens fall och kalla krigets slut var världen dominerad av liberal demokrati. Historien var därmed slut och det skulle inte komma fler ideologiska strider efter liberalismens seger över nazism och kommunism.
Mot detta kan man rikta många invändningar. För det första är detta en västcentrisk världsbild som exkluderar stora delar av världen, då hälften av jordens befolkning inte lever i fria liberala demokratier. För det andra håller fortfarande kollektiva förtryckarsystem miljarder människor i diktaturens grepp, som kommunismen i Kina, Nordkorea och Kuba samt religiös fundamentalistisk islam i Mellanöstern och arabvärlden. Detta parallellt med att det växer fram kapitalistiska kvasidiktaturer som Singapore och Förenade arabemiraten där liberalismens idé om fri ekonomisk marknad anammas, men dess mänskliga rättigheter förkastas.
Kapitalismen är oumbärlig för liberalismen, men ingen garanti för demokrati eller individens frihet. För det tredje utmanas liberala grundläggande värderingar även inom västerländska demokratier genom dödsstraffet i USA, övervakningssamhällets frammarsch och tortyren i skuggan av kriget mot terrorismen med Guantánamo, Abu Ghurayb och senast Bagramfängelset i Afghanistan.
Å andra sidan arkebuseras liberalismen nu också som filosofi. Senast i Sydsvenskan (Aktuella frågor 25.7) av Roland Poirier Martinsson, filosof, författare och chef för Timbro medieinstitut: ”Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar.”
Martinsson skriver också: ”Mellan dessa båda frihetsätande storheter – staten och de tillfälliga kotterierna – befinner sig familjer, föreningar, företag och församlingar.”
Men det som Roland Poirier Martinsson och andra konservativa, som kristdemokraternas Göran Hägglund i sitt famösa Almedalstal där han försökte vara så genomvanlig att han nästan slog knut på sig själv, missar är att liberalismen aldrig förkastat de fyra f-företeelserna nämnda ovan.
Många liberaler, inklusive mig själv, lever som gifta i traditionella heterosexuella kärnfamiljer, är medlemmar i Svenska kyrkan, aktiva föreningsmedlemmar och lever nära småföretagarens villkor. Men vi skulle aldrig, till skillnad från konservativa, låta vår politik ta sin utgångspunkt från kyrkan, kapitalet eller kärnfamiljen. Individen är centrum.
Det är därför liberaler har varit pionjärer i kampen att kapa banden mellan stat och religion, därför de har vidgat begreppet familj och medvetet fört en politik för att bryta ner fördomar och bekämpa strukturer som hämmar individen.
De har förstått vikten av att frihet utan jämlik grund blir frihet för ett fåtal privilegierade. Att inte göra skillnad på folk, att alltid plädera för likhet inför lagen och att aldrig generalisera utifrån exempelvis människors kön eller ursprung är också fundamentalt. Men att tro på individen förutsätter också individens eget ansvar – alla skall göra rätt för sig, jobba hårt och försörja sig själva.
Alla älskar inte liberalismen och liberaler skall inte sträva efter att älskas av alla. Liberaler kan inte kompromissa om grundläggande ideal såsom demokrati, homosexuellas rättigheter eller yttrandefrihet. Liberaler skall aldrig rida på populism, fördomar eller lättköpta poänger. Liberalismen är inte någon glittrig ideologi som bjuder på utopiska vyer om ett annalkande drömsamhälle. Den förser oss inte med enkla lösningar på morgondagens alla problem. Den är just en fast övertygelse om frihet och ingen fix och färdig politisk trollformel.
Den folkpartipolitiker som likt John F Kennedy (från tal i april 1960 när han blev demokraternas presidentvalskandidat) kan fånga människors vardagsdilemman, men samtidigt vara principfast lär kunna öka den liberala väljarkåren markant:
”Vad menar våra meningsmotståndare när de ger oss stämpeln ’liberal’? Om de med ’liberal’ menar, som de vill få folk att tro, någon som är svag utrikespolitiskt, som är mot lokal styrning och som är oförsiktig med skattepengar, så visar det här partiets meritlista och medlemmar att vi inte är den sortens ’liberaler’. Men om de med ’liberal’ menar någon som ser framåt istället för bakåt, någon som välkomnar nya idéer utan stelt motstånd, någon som bryr sig om människors välfärd – deras hälsa, deras boende, deras skolor, deras arbeten, deras rättigheter och friheter – någon som tror att vi kan bryta det dödläge och den misstro som håller oss i sitt grepp i vår utrikespolitik, om det är vad de menar med ’liberal’ så är jag stolt över att kalla mig ’liberal’.”
Eller som han uttryckte sig längre fram under sin karriär.
”Liberalismen är inte främst ett partiprogram eller några bestämda vallöften – utan en attityd som vi bär i hjärnan eller hjärtat, en tro på människans möjligheter att genom förnuft och omdöme öka den rättvisa, den frihet och den solidaritet som allt mänskligt liv förtjänar.”
Värderingar vinner val.
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot (FP)