Publicerad i Sydsvenskan
Våga diskutera fri abort i EU
Elise Ottesen-Jensen, ofta kallad Ottar, var Sveriges största förkämpe för kvinnors rätt till fri abort. År 1933 gav hon uttryck för sin vision:
”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor är jämlika och sexualiteten är ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”
År 2009 skulle vi ju kunna önska att det inte behövdes några Ottar längre i Europa – världens mest jämställda kontinent där kvinnors rättigheter föddes, formulerades och framväxte.
Men inom EU, jordklotets mest moderna union, blomstrar sexslaveriet. 70 procent av EU-kommissionärerna och Europaparlamentarikerna är män. I länder som Malta, Irland och Polen förvägras kvinnor den fundamentala rätten att bestämma över sin egen kropp och sitt barnafödande och förvägras rätten till fria, lagliga och säkra aborter.
Om sex dagar, den 7 juni, är det val till Europaparlamentet. Ett fåtal kvinnliga kandidater lyfter tappert frågan i sina personvalskampanjer, men från Europas absoluta politiska maktelit är det knäpptyst trots att kvinnor dör för att de saknar rätten till fri abort.
När en stat genom lagstiftning hindrar en kvinna från att bestämma över sin kropp, integritet och hälsa, och nekar henne valet mellan att fullfölja eller avsluta en graviditet, är det en kränkning av hennes mänskliga rättigheter.
Men inom den Europeiska unionen betraktas abort istället som en folkhälsofråga som hamnar under subsidiaritetsprincipen, det vill säga att ett beslut fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Frågan är varför närhetsprincipen skall användas på en rättighet som, av biologiska skäl, endast gäller kvinnor när respekt för mänskliga rättigheter i övrigt är krav för EU-medlemskap.
Alltfler europeiska politiker lyfter förtjänstfullt frågan om att införa ett EU-förbud mot barnaga. Men när abortfrågan kommer på tal så hyssjas den ner med motiveringen att om vi ens diskuterar fri abort i EU finns risk för att abort istället blir förbjudet överallt.
Men om ingen ens vågar diskutera fria, lagliga och säkra aborter som en mänsklig rättighet för Europas kvinnor kommer inget att hända.
Därför lanserar Liberala kvinnor i dag kampanjen
www.makenoiseforfreechoice.eu. Kampanjen är partipolitiskt obunden och målet är att samla in en miljon namnunderskrifter som ett medborgarinitiativ inom EU för att kvinnors rätt till fria, lagliga och säkra aborter skall ses som en mänsklig rättighet och ingen folkhälsofråga.
Vi kräver idag inte någon gemensam europeisk abortlag, och strävan är att varje europeiskt land skall ha en egen tydlig nationell lagstiftning för fri abort. Men vi måste samtidigt lyfta frågan till europeisk nivå för att aktivister i de EU-länder där abort är förbjudet skall få tillräckligt stöd.
Kvinnor som saknar tillgång till fria, lagliga och säkra aborter i EU-länder som Polen, Malta och Irland kan inte längre ignoreras. Regeringarna i dessa medlemsstater måste pressas av EU.
I Sverige fick svenska kvinnor rätten till fri abort 1975. Men fram till 2006 gällde denna rättighet bara om du var svensk medborgare. Utländska abortsökande kvinnor diskriminerades genom att en paragraf i den svenska abortlagen stadgade att en kvinna inte fick göra abort i Sverige såvida hon inte var svensk medborgare eller blivit gravid i Sverige.
Jag minns debatten då i de svenska riksdagskorridorerna i början av 2000-talet: Sverige skulle stöta sig med konservativa länder om vi liberaliserade vår abortlag. Samma argument hörs nu på EU-nivå.
Varje dag dör 300 kvinnor världen över på grund av illegala aborter. Varje minut i världen blir 380 kvinnor gravida. 190 av dessa är oönskade graviditeter. Varje minut utförs 40 osäkra aborter som ibland slutar med döden för kvinnan.
När det finns säkra abortmetoder skall inte någon kvinna i EU behöva gå till en kvacksalvare för att avbryta en oönskad graviditet. Det är skamligt att så sker fortfarande år 2009 i Europa.
Birgitta Ohlsson