Publicerad Svenska Dagbladet
Vik bistånd till Irans frihetskamp
Svenskt bistånd har genom historien spelat stor roll för att främja demokrati. I några afrikanska länder, vissa asiatiska nationer och på sina håll i Sydamerika har vi gjort skillnad. Det svenska solida stödet till Nelson Mandela och ANC under det vidriga apartheidsystemet är legendariskt och hjälpte till att snabbare avsluta förtryckarregimen. Zimbabwes premiärminister hade knappast hetat Morgan Tsvan- girai idag om inte Sverige idogt hjälpt till att stötta landets civilsamhälle, fackföreningar och kyrkor under åren. Oppositionen på Kuba, i Vitryssland eller Burma skulle inte kunna arbeta politiskt om omvärlden ignorerade dem.
Demokrati kan aldrig byggas utifrån eller ovanifrån och varken med vapen eller enbart pengar. Det blir inte demokrati heller utan lokala demokrater. Men frihetskämpar i förtryckande, fattiga och förlorade samhällen behöver stöd både politiskt, moraliskt och finansiellt. Demokrati uppstår aldrig i ett vakuum.
Under de pågående demonstrationerna i Iran har jag fått höra: ”Lägg dig inte i Irans interna angelägenheter.” Detta såklart av den iranska diktaturregimen som har påpekat detta för mig under tiotal år, men också av svenskar. Men att ta ställning är just vad vi ska göra. När regimer slår ner frihetstörstande individer med våld, vägrar genomföra rättvisa val och bryter mot mänskliga rättigheter dagligen är det aldrig inhemska affärer.
Jag struntar i om diktatorn hetat Vladimir Lukasjenko i Vitryssland, Robert Mugabe i Zimbabwe, bröderna Castro på Kuba, Hu Jintao i Kina eller Mahmoud Ahmadinejad i Iran. Det spelar ingen roll om diktaturen ligger tusen mil härifrån eller i grannlandet. Diktatur, valfusk och övergrepp är oacceptabelt. Det finns bara ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.
Det är på intet sätt västvärldens frihetsrevolution som pågår på Teherans gator. Det är inte privilegierade västerlänningar på trygga maktpositioner som kämpar med livet som insats för friheten. Det är modiga iranier som själva kräver att få tycka, tänka och tro fritt. Men det är vår moraliska plikt som svenska poli tiker att inte tiga. Sedan valdagen i Iran fredagen den 12 juni är det just detta många iranska aktivister har saknat, det vill säga politiker som talar klarspråk.
Vilken strategi som är den bästa i ett känsligt politiskt läge må vi tvista om. Men vi vet en sak säkert. Det iranska folket törstar efter demokrati. De behöver sina egna folkvalda företrädare som speglar folkets vilja, vill öppna landet och söker närmare kontakt med omvärlden. Och ett val som vinns genom censur, arresteringar och våld mot oliktänkande är inte ett demokratiskt val.
Sverige har under vår biståndshistoria såväl öppet som dolt stöttat frihetsaktivister globalt. Men stödet till demokratiaktivister i arabvärlden och Mellanöstern har dessvärre lyst med sin frånvaro. Detta trots att i denna del av världen begås flest brott mot mänskliga rättigheter, diktaturerna är kompakta och religiösa fundamentalister präglar vissa nationers hela samhällsliv.
Det är dags att ändra på det. Sjösätt som första steg en bred biståndsfond för den iranska demokratirörelsen.
Låt bloggare, sociala medier, kvinnorättsaktivister och studenter få stöd. För det som sker nu är av annan kaliber än då modiga iranska feminister tågar mot regimen på kvinnodagen den 8 mars varje år, eller sedvanliga radikala studentrevolter, eller utmanande arbetaruppror på 1 maj.
Den vanligen stillatigande medelklassen som tidigare stöt tat demokratipionjärer i det tysta har sett chansen till förändring och gett sig ut på gatorna. Sociala medier i form av Twitter, bloggare och hemsidor har aldrig spelat en större roll i ett politiskt skeende. Kanske har de nått den kritiska massa som behövs för att skaka diktaturen? Ett tillfälle till förändring har oavsett kommit som regimen aldrig kan rulla tillbaka helt.
Svensk biståndspolitik ska sträva efter att vara glasklar värderingsmässigt, modig i handling och aktivistisk i fält. Vi ska vara tydliga, tidiga och trofasta i vårt stöd till människor som kämpar för frihet.
Trots att vi är inne i en lågkonjunktur väljer Alliansregeringen inför höstens biståndsbudget att fortsatt prioritera arbetet för demokrati och yttrandefrihet. Låt detta stöd också nå de iranier som vet att ett annat Iran än mullornas är möjligt.
Birgitta Ohlsson, utrikespolitisktalesperson (FP)