Våld, vandalisering och valfusk. Blod, brutalitet och barbari. Polisövergrepp, påtryckningar och propaganda. Scenerna låter som ett "låtsasval" med Potemkinkuliss i valfri afrikansk diktatur eller för den delen som tagna ur verkligheten vad som pågår just nu i västafrikanska Elfenbenskusten.
Men vi behöver inte resa flera hundra mil för att se diktaturens fula tryne. Vi behöver inte bege oss till världens allra fattigaste låginkomstländer för att upptäcka förtrycket. Vi behöver inte ens lämna vår egen kontinent Europa för att inse att enväldet finns i det geografiska landskapet precis runt hörnet.
Bara med någon timmes flygresa från Stockholm ligger Minsk huvudstaden i Vitryssland/Belarus. När jag skriver detta har knappt två veckor gått sedan landets presidentval den 19 december, då regimens officiella valresultat gav Lukasjenko 80 procent av rösterna på valnatten. En valnatt som följdes av grovt våld där oppositionella misshandlades, sattes i fängelse och där vi fortfarande inte vet vad som har hänt många aktivister.
Men mitt i den vitryska tragedin får vi inte glömma demokratins kraft och seger i Europa. När jag föddes en sommardag i juli på sjukhuset i Linköping 1975 var knappt hälften av den Europeiska Unionens i dag 27 medlemsländer demokratier. I praktiken hela södra Europa höll på eller hade just lämnat militärdiktaturen bakom sig, hela öst- och central Europa levde under kommunismens dystra ok och ofriheten, planekonomin och brott mot mänskliga rättigheter var europeisk vardag. I dag är samtliga EU:s medlemsländer demokratier och marknadsekonomier, även om det tyvärr finns oroande tecken på brist på respekt för minoriteters rättigheter, attacker på öppenheten och alltför många viktiga frihetsutmaningar kvar. För om inte friheten respekteras fullt ut på hemmaplan är det omöjligt att försvara den trovärdigt internationellt.
EU som lockbete, påtryckare och som kombinerad morot och piska är dock i vår del av världen kanske det mest effektiva instrumentet för frihetsförändringar. Utan hägrande EU-medlemskap eller åtminstone handelsrelationer med unionen hade arbetet för att stärka demokratiska ideal gått mycket långsammare på många håll. Avskaffandet av dödsstraffet, införandet av pressfrihet och tillåtandet av Prideparader hade aldrig skett på delar av kontinenten utan EU-press.
Därför var det befriande att på julaftonen läsa i International Herald Tribune hur Sveriges utrikesminister Carl Bildt tillsammans med sina ministerkollegor från Tjeckien Karel Schwarzenberg, Tyskland Guido Westerwelle och Polen Radek Sikorski talade klarspråk om att den europeiska unionens värderingar om frihet aldrig kan acceptera den vitryske presidenten Lukasjenkos diktaturfasoner. Eller som de avslutade artikeln:
"The best test of our own values is what we do on behalf of the powerless. Europe must not be mute."
Birgitta Ohlsson,
EU-minister (FP)
Krönika
Östgöta Correspondenten, 30 december 2010