Debatt om betänkande 2005/06:SoU1
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg m.m. (prop. 2005/06:1 delvis och redog. 2005/06:RRS4).
Anf. 7 ERIK ULLENHAG (fp):
Herr talman! Jag står självfallet bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Alla ska vara med, fick vi höra Göran Persson säga på den socialdemokratiska kongressen för en tid sedan. Det är väl högst sannolikt att det kommer att vara en huvudvalslogan inför det kommande valet. Alla ska vara med.
Men sanningen är ju att efter elva år med socialdemokratiskt styre lever vi i ett samhälle där alla inte får plats. Många av dessa människor och individer möter vi bakom reservationerna, bakom de särskilda yttrandena och bakom skrivningarna i detta betänkande.
Det handlar om de människor som lever i det Folkpartiet traditionellt har kallat det glömda Sverige. Vi ser dem i det här betänkandet.
Det handlar om äldre människor som tvingas dela rum under sina sista år i livet. De kan inte stänga dörren om sig själva och vara i fred, vilket vi har tyckt var självklart hela livet tidigare.
Det handlar om dem som inte får plats på ett äldreboende och dem som känner en oro för om det finns en plats för dem den dagen de inte klara sig själva hemma.
Det handlar om de äldre som drabbas av vanvård. Vi ser rapporter då och då i medierna om äldre människor som kan tvingas ligga i dagar med brutna lårbenshalsar som ingen upptäcker.
Det handlar om de dementa och deras anhöriga, och det är kanske det område där vi behöver satsa allra mest. Vi har en otillfredsställande resurstilldelning och en otillfredsställande demensvård som innebär att vi faktiskt i dag, som alla andra dagar, vet att människor i det här landet låses fast eller låses in för att man inte har ett regelverk som fungerar i demensvården.
Det handlar om de psykiskt sjuka och de barn som i dag söker hjälp hos barnpsykiatrin eller de föräldrar som tar kontakt med barnpsykiatrin och som får höra att det inte finns plats och att det inte finns tid för dem nu.
Det handlar om de tusentals människor som vi möter på gatan och som saknar en bostad. Den här kvällen, precis som alla andra kvällar, ska de fundera på vilken trappuppgång de ska försöka hitta och sova i i natt.
Det handlar om de människor som finns i självmordsstatistiken. Vi har en psykiatri som inte klarar att förebygga självmord. Och det handlar om de människor som är anhöriga till dem som har tagit sitt liv.
Det handlar om de funktionshindrade som efter elva år av socialdemokratiskt styre inte får sina hjälpmedel i tid. Förra året uppgav en av fyra döva att man inte kunde delta i de aktiviteter i samhällslivet som man ville därför att det inte fanns en tolk vid ett antal tillfällen. Dessa människor drabbas av nedskärningarna inom LSS, lagen om stöd och service, som kanske är den viktigaste frihetsreform som det har landet har sett de senaste åren.
Det handlar om de funktionshindrade som drabbas av diskriminering och fördomar. En av tio uppger att man har utsatts för hot eller tillmälen eller blivit trakasserad på grund av sitt funktionshinder.
Det handlar om de människor runtom i landet som sitter fast i en vårdkö och väntar på att få en hörapparat utprovad eller väntar på en operation. Detta är egentligen helt obegripligt för vanliga människor. Vi har ett system som innebär att jag inte kan få vård när jag behöver den, utan jag ska vänta ett antal månader eller ett drygt år på att få den där vården. Det blir inte billigare för samhället att vi bygger upp vårdköer.
Varför blir det då så här? Varför blir det så att vi har ett land med världens högsta skatter, och ändå kommer en del av de allra svagaste inte med? Tyvärr tror jag att det beror på att vi har en socialdemokrati som är bra på att lyssna på stora och starka grupper. Man levererar när LO-borgen ringer. Man levererar när sådana som jag, småbarnsföräldrar, bråkar. Då slänger man i väg en maxtaxa i valrörelsen. Man levererar när man har en stor stark organisation bakom sig.
Men man klarar inte, och det är faktiskt verkligheten i dag efter elva år med socialdemokratiskt styre, att se till att de som har det allra svårast i samhället, de som allra mest behöver samhällets hjälp, faktiskt får det. Man klarar inte den nödvändiga prioriteringen.
Hade denna kammare bifallit Folkpartiets budgetförslag hade vi fått en helt annan social profil än vi får med den budget som Socialdemokraterna och samarbetspartierna har röstat igenom.
Vår enskilt största satsning handlar om att försöka lyfta upp äldreomsorgen och hitta vägar för att kunna garantera att människor på ålderns höst och under sina sista år i livet ska kunna en värdig omsorg. Vi vill försöka införa något som vi kallar en omsorgsgaranti på kommunal nivå, men vi har också sagt att vi behöver statliga medel för att införa den. Det handlar om att veta vad jag som äldre har rätt till, till exempel att komma ut i friska luften regelbundet, få en värdig och vettig omvårdnad, ha en viss läkartäthet, ha en viss personaltäthet, veta att jag kan få plats på äldreboendet och veta att jag kan få hemhjälp när jag behöver det.
Det där är inte så viktigt för de starka människorna i samhället. En omsorgsgaranti är inte så viktig för de äldre som har starka anhöriga som vågar och klarar av att bråka med apparaten. Men det är väldigt viktigt för de äldre som inte har det sociala nätverket. Det är väldigt viktigt för de människor som har mindre marginaler.
Det är ju så, och det vet Socialdemokraterna, att fyra av tio låginkomsttagare i detta land efter alla dessa år med socialdemokratiskt styre säger så här: Jag är rädd för att bli gammal. Man säger att man är rädd för bli gammal därför att man vet att resurserna inte räcker på grund av de felprioriteringar som har gjorts.
I den här satsningen som vi vill göra på äldreomsorgen vill vi också pröva ett system med äldrevårdscentraler. Vi vill bygga upp en organisation som utgår från den enskilde äldre i stället för att den enskilde äldre ska få anpassa sig till organisationen. Jag ska kunna gå till en plats och möta samtliga yrkesgrupper som kan hjälpa mig. Det kan handla om läkare, sjukgymnaster och kommunala biståndsbedömare. Vi vill bygga upp ett samhälleligt stöd runt individen, runt den enskilda människan, i stället för att den enskilda människan ska försöka följa systemet.
Vi vill se en upprustning av svensk sjukvård på ett par punkter. Det stora problemet i svensk sjukvård är att vi har en dåligt fungerande primärvård. Det pekas ut i rapport efter rapport, nu senast var det OECD som i sin ekonomiska rapport om Sverige sade att Sveriges huvudproblem är en illa fungerande primärvård. Man kommer inte fram, och man vet inte hur man ska få tag i en doktor. Det är ju märkligt att vi inte klarar att få med Socialdemokraterna på att införa ett nationellt husläkarsystem och få en majoritet för detta.
Man har infört det i Norge med fastläkarsystemet. Man har haft det sedan gammalt i England med family doctor. Varje människa har en egen doktor. Varje människa har en person att vända sig till. Varje människa, och synnerhet de som behöver mycket vård och omsorg, har någon som tar ett helhetsansvar för deras vård.
Jag tillhör dem som varje gång blir glada när Socialdemokraterna tar över vår politik. Folkpartiet söker väljarnas mandat för en annan politik, men skulle Socialdemokraterna vilja göra något åt husläkarfrågan före valet skulle ingen bli lyckligare än jag och andra folkpartister.
Sedan handlar det om att skapa en vårdgaranti som faktiskt fungerar. Det här är en fråga som Socialdemokraterna äntligen har tagit till sig. Vi ska ha en vårdgaranti. Jag är rätt bekymrad för att den vårdgaranti man nu har skapat inte kommer att leda till att människor får vård av två skäl.
Det första skälet är att det måste finnas alternativ för att man ska kunna se till att en vårdgaranti fungerar. Får jag inte vård inom den offentligt finansierade offentligt drivna vården ska jag kunnat gå till en offentligt finansierad men privat driven vård på skattebetalarnas bekostnad.
Det andra skälet är att det inte finns några piskor i systemet. Man måste hitta vägar för att se till att den klinik eller det sjukhus som inte uppfyller vårdgarantin också får ta den ekonomiska belastningen för att det inte fungerar.
Vi behöver öppna för finansiell samordning inom sjukvården. Det är en byråkratterm, men det handlar om att se till att kunna använda sjukförsäkringspengar. I stället för att passivt betala ut dem ska man aktivt kunna använda dem till vård och rehabilitering. Försäkringskassan borde kunna köpa vård.
Vi ser också att vi behöver en satsning på psykiatrin. Trots den debatt som har varit de senaste åren, trots regeringens på papperet kraftfulle samordnare Anders Milton, är verkligheten den att resurserna för psykiatrin har skurits ned och fortsatt att skäras ned, just därför att vi har en politisk majoritet som inte klarar att prioritera det som är allra viktigast.
Det här borde skötas på landstingsnivå, men vi tror tyvärr att vi måste gå in med ytterligare statliga stimulansmedel till psykiatrin och anslår för de närmaste tre åren 1,3 miljarder kronor mer än regeringen.
Vi tror att vi behöver se över hur skolhälsovården fungerar för att man tidigt ska kunna upptäcka människor som har psykiska problem, unga tjejer som riskerar att skära sig eller unga killar eller tjejer som går in i depression.
Vi behöver se till att sätta upp särskilda besöksgarantier i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är inte acceptabelt att ett barn eller en ung människa som har behov av psykiatrisk vård ska vänta i månader.
Vi behöver lyfta fram frågor om att lyfta in psykiska sjukdomar och missbrukarvården i vårdgarantin, som i dag till stor del ligger utanför.
Vi vill se en satsning på att göra Sverige tillgängligt för människor med funktionshinder. Den regering vi har älskar planer, och man gillar att presentera dem på stora pressträffar. Det kommer att bli en stor pressträff i vår när Ylva Johansson ska presentera en ny nationell handlingsplan för äldreomsorgen, eller vad den kommer att heta. För ett antal år sedan var den stora planen en handlingsplan för handikappolitiken, och det hette utvecklingsplan. Då ville Göran Persson vara med på pressträffen.
Det har snart gått sex år, och väldigt lite har uppnåtts. Sverige är fortfarande otillgängligt för väldigt många som har funktionshinder. Sverige är fortfarande i ett läge där det har skett försämringar de senaste tio åren för människor med funktionshinder. Man har inte fått ordning på bilstödet. Man har skurit ned den personliga assistenten. Utvecklingen går på många sätt åt fel håll. Här behövs det satsningar på att göra Sverige tillgängligt, utreda bilstödet och anslå ett antal extra hundra miljoner för att återställa den personliga assistenten.
Alla ska med. Vi kommer att höra det i valrörelsen gång på gång, från Göran Persson och andra socialdemokrater. När maskineriet går i gång går de standardskrivna talen ut i partiorganisationen. Men de som har ett socialt patos ska nog fundera: Har de lyckats efter elva år? Är alla med?
Jag tillhör dem, herr talman, som tror att ska vi skapa ett samhälle där vi inte får en massa människor som lever i det glömda Sverige måste vi få en situation där Folkpartiet åter styr Socialdepartementet.