"Frankrike brinner"
Erik Ullenhags krönika i kulturprogrammet Obs i SR P1
”Jag har inget att göra. Vad ska du göra åt det?” Frågan ställdes av en tjugoårig kille när jag medverkade på Stenhagens dag i Uppsala för något år sedan. Min politiska reptilhjärna gjorde sig beredd att leverera alla folkpartiets goda förslag för att skapa nya jobb. Men innan jag svarade bad jag killen förklara vad han menade. ”Tidigare spelade jag fotboll, men det slutade jag med, nu har jag inget kul att göra”, blev svaret.
Tiotusentals barn växer upp i Stenhagen och andra delar av utanförskapets Sverige. När de frågar sina pappor vad de jobbar med får de till svar att pappan är arkitekt men att han i Sverige är arbetslös. Många tolkar åt sina föräldrar på vårdcentralen och växer upp utan att känna en enda vuxen som har ett arbete. Ofta är drömmen att likt Zlatan lyckas och accepteras av det slutna samhället Sverige. Missförstå mig rätt. Jag avgudar Zlatans gudabenådade fotboll och älskar hans kaxiga framtoning. Men något är ruttet i ett samhälle när en karriär som fotbollsstjärna är den enda väg som tiotusentals barn ser som realistisk för att accepteras.
Själv växte jag upp i innanförskapets Sverige. Mina föräldrar hade råd att låta mig åka slalom på friluftsdagen och på språkresa på sommaren. Om ett tiotal år tillhör jag det svenska innanförskapets kärna; ”vita, medelålders, heterosexuella män”. Det är fortfarande de som styr. Politiken, näringslivet, universiteten och samhället i stort styrs av denna minoritet. Jag har hela tiden präglats av tanken att jag kommer att lyckas.
Men den som växer upp i en av Sveriges utsatta förorter ges signalen att arbetslösheten är framtiden. Då och då har det politiska systemet vaknat till liv med olika mer eller mindre lyckade projekt som ofta baserats på en omhändertagandementalitet. Resultatet blir att det är naturligt för en tjugoårig kille att ställa frågan till en politiker hur hon eller han ska se till att den vuxne unge mannen har något att göra på sin fritid.
Kan kravallerna i Frankrike hända även i Sverige? Frågan ställs oroligt i media och i medelklassens villaförorter. Viktigare än svaret är att konstatera att Sverige har misslyckats med integrationen. Även i fall vi inte ännu sett brinnande bilar i vårt land är det varje dag människor som drabbas. Kvinnor som Nalin Pekgul som inte vågar gå hem ensam på kvällarna eftersom det saknas närvarande poliser i Tensta. Unga som tillåts misslyckas i skolan. De som sorteras bort på grund av sitt namn eller utseende när de söker jobb eller vill gå på krogen.
Människor har kommit till vårt land, ofta på flykt, från Mogadishu, Kabul och Teheran. De har sökt sig hit för att få en fristad och bygga sig en framtid här. Sannolikt är de flesta av dem mångdubbelt driftigare än vi som bor kvar i samma stad som vi växte upp. Och ändå fastnar många i passivitet och bidragsberoende och utanförskapet går alldeles för ofta i arv. Svenskar, födda i Sverige, stämplas som andragenerationens invandrare. Hur går det till?
Det börjar redan på flyktingförläggningen. Av rädsla för att släppa en enda människa för mycket över bron har den svenska regeringen skapat en asylpolitik som innebär att människors livshistorier ifrågasätts.
Handläggningstider och väntan i månader och år sliter sönder människor – deras psyke och självkänsla mosas. Till slut har något barn i familjen gjort ett par seriösa självmordsförsök. Först då får familjen stanna. Hur ska en söndertrasad familj lyckas komma in i ett nytt samhälle?
Huvudnyckeln för att öppna dörren till ett samhälle stavas arbete. Den som kan försörja sig själv får makten över sitt liv - den som aldrig får den chansen hamnar i utanförskapet. Låt den som kommer hit få möjlighet att söka jobb från första dagen i Sverige. Bryt utanförskapet – såväl svenskar som invandrare som sitter fast i bidragsberoende ska alltid erbjudas någon form av arbete.
Tensta, Angered, Rinkeby, Stenhagen och Rosengård ska ha de bästa skolorna med engagerade lärare och tydliga kunskapskrav. Skolan är samhällets bästa verktyg för att ge människor något så när likartade möjligheter. Och vi måste se till att det finns en närvarande polis. Det är lätt att likt Lars Åberg i OBS kalla det orkeslöst att tala om fler poliser. Men Åberg, jag själv och andra som lever i innanförskapet glömmer ofta att de flesta brottsoffren finns i de mest utsatta förorterna. Det är samhällets skyldighet att se till att den unge kille som får sin mobiltelefon stulen tycker det är meningsfullt att gå till polisen. Och att unga kvinnor kan känna en trygghet i att gå ute på kvällen. Margareta Norlin påpekade här i OBS att det i Frankrike ses som ett allvarligt misstag att närpoliserna avskaffades. Närvarande närpoliser är en effektiv väg att förebygga brott. Kravallpolis som kastas in när bilarna brinner är det inte.
Det är invandrare som genom historien gjort och gör Sverige rikt, spännande och framgångsrikt. Det slutna samhället stagnerar och blir allt fattigare. Det öppna kan växa och utvecklas. Men ska så ske måste vi göra något radikalt för att se till att öppna dörrarna till det svenska samhället.
I likhet med vad Annika Rabo påpekat här i OBS tror jag inte att det finns några tvärsäkra enkla lösningar för att skapa integration. Varken jag eller någon annan har alla svaren på hur vi ska lyckas bryta utanförskapet. Kanske några. Ska det bli någon integration att tala om måste nog den svenska, självgoda, folkhemsnationalismen förändras.
Och vi måste börja med oss själva. Varför är sätet ledigt bredvid den svarte mannen på bussen? Varför är mångas svar på den misslyckade integrationen att vi ska stänga våra gränser? Varför tvingas människor som skaffat sig en utbildning i Sverige att flytta till England för att få ett jobb som motsvarar deras kompetens? Varför upplevs en slöja som något skrämmande? Varför?