Människorna i det glömda Sverige,
anförande av Erik Ullenhag folkpartiets kommunala riksmöte 25 mars 2006
Mannen i Pajala
Den 76-årige mannen blev allt mer dement. De anhöriga kämpade utan framgång för att få in honom på ett äldreboende. I onsdags blev han utskriven från Pajala vårdcentral. Mannens anhöriga fick garantier från kommunen att han skulle få den tillsyn han behövde efter utskrivningen. På torsdagsmorgonen hittades den svårt senildemente mannen ihjälfrusen utanför sin bostad.
Händelsen i Pajala gör två av folkpartiets vallöften än mer aktuella.
För det första. Det måste bli ett slut på nedläggningen av platser i särskilda boenden. Vi behöver fler äldreboendeplatser och fler platser i mellanboendeformer typ servicehus. Vi kan inte acceptera att den s.k. kvarboendeprincipen drivs så långt att det egna hemmet förvandlas till ett sjukhem där den enskilde äldre blir fånge i sitt eget hem.
För det andra. Vi ska införa ett trygghetskvitto som innebär att ingen äldre får lämnas från sjukvården till kommunen utan att det finns ett tydligt ansvar för den nödvändiga omsorgen.
Även äldre är individer
Hans Blix – tidigare folkpartistisk utrikesminister – är snart 78 år. Han är kanske, vid sidan av Carolina Klüft och Zlatan, nutidens mest kände svensk i världen. Hans Blix skulle inte få sitta i socialstyrelsens vetenskapliga råd, i en statlig bolagsstyrelse eller vara svensk ambassadör. Han är för gammal. Men för FN:s generalsekreterare Kofi Annan är det naturligt att be Hans Blix att leda arbetet för att hitta massförstörelsevapen i Irak.
Vi har en märklig syn på ålder i Sverige. På inget annat område har den svenska kollektivismen slagit igenom så starkt som i synen på ålder. Den som är över 65 ska ägna sig åt annat än produktivt arbete. Systemets oförmåga att betrakta människor som individer är också grunden för de problem vi ser i äldreomsorgen och i sjukvården.
Ylva Johansson förklarade i somras att många av dem som är över 70 år är så förvirrade att de inte kan välja mellan olika alternativ. Här går en grundläggande skiljelinje mellan folkpartiet och dagens makthavare. Vi tror inte att äldre vårdbehövande människor förlorar förmågan att välja själva. I vårt Sverige får de äldre bestämma över sin vardag. Äldre ska ges möjlighet att själva välja hemtjänst, var de vill bo och vilken typ av omsorg som passar den enskilde bäst. Och vi ska kvalitetssäkra äldreomsorgen genom att skapa en omsorgsgaranti – äldre ska få rätt att ställa krav på ett drägligt vardagsliv.
Helhetssyn på patienten
Fem procent av dem som över 75 är vad vi brukar kalla multisjuka. En av dem, som vi kan kalla Elsa, beskrivs i doktor Gunnar Aknérs bok ”Multisjuklighet hos äldre”. Elsa är 82 år. Hon har 23 aktuella symptom. Hon går på elva olika behandlingsmetoder samtidigt, äter nio läkemedel dagligen plus två vid behov. Hon har de senaste åren träffat sju olika yrkesgrupper och mött 55 olika vårdgivare. Doktor Gunnar Aknérs slutsats är att ingen av alla dessa vårdgivare ställt frågan om Elsa mår bra.
Förklaringen till Elsas situation är enkel. Ena gången har hon sökt till sjukvården för diffusa buksmärtor. Nästa gång har hon kommit in med yrsel. Tredje gången har hon kommit in på grund av återkommande näsblod. Vid varje besök har det skrivits ut något läkemedel. Till slut äter Elsa ett antal mediciner som motverkar varandra - läkemedlen gör att Elsa mår sämre snarare än bättre. Ingen tar helhetsansvaret för Elsas vård.
En kirurg som arbetat många år i USA berättade för mig att han efter en operation där hade två samtal att ringa. Ett till de anhöriga och ett till den remitterande läkaren, d.v.s. den läkare som rekommenderat operation. När han åter började arbeta i Sverige fortsatte han att ringa till den remitterande läkaren för att berätta hur operationen gått. Svaret han fick varje gång han ringde här hemma var ”Varför ringer Du mig?”.
Exemplet beskriver grundproblemet med svensk sjukvård. Vi har för många vattentäta skott, för mycket revirtänkande och för liten förmåga att ha en helhetssyn på den enskilde patienten.
Det är därför vi behöver det husläkarsystem som folkpartiet och Läkarförbundet arbetar för. Gemensamt för länder med en god primärvård; Danmark, Storbritannien och Norge är att de har olika typer av familjeläkarsystem. Norge var de som senast införde ett husläkarsystem kallat ”Fasteläkare”. Reformen har bara ett par år på nacken – men fasteläkarna är redan en succé. En tidigare allmänläkarbrist är i princip avhjälpt och 98 procent av norrmännen har i dag sin egen doktor.
En husläkare kan ta huvudansvaret för Elsas vård – se till att hon inte äter tio olika läkemedel dagligen. Den egna doktorn kan också fungera som en ”lots” i sjukvårdssystemet. Om Elsa får cancer kan husläkaren finnas till hands och förklara vad cancerläkaren egentligen sa.
I folkpartiets Sverige har Elsa och alla andra – sin egen doktor.
Depression och benbrott
Svensk psykiatri har, trots att vi lever i ett land med världens högsta skatter, stora brister. Psykiatrireformen – som handlade om att se till att psykiskt sjuka skulle kunna leva ett normalt liv i samhället är i grunden riktig. Men syftet har inte uppnåtts. Hälften av personerna som har ett psykiskt funktionshinder har ingen daglig sysselsättning och därmed ingen kontakt med samhället.
Och pendeln slog lite långt vad det gällde att lägga ned slutenvårdsplatser. I dag nekas människor som är mycket psykiskt trasiga platser i slutenvården.
Unga tjejer som skär sig eller utåtagerande killar kan få vänta i månader på att få psykiatrisk vård. En ödesdiger väntan för den 16-åring som går in i en djup depression.
I folkpartiets Sverige lyfter vi psykiatrin med fler slutenvårdsplatser, max en månads väntan i barn- och ungdomspsykiatrin och mer resurser till den öppna vården. Vi måste också bryta det skambelagda med psykiska sjukdomar - det ska vara lika naturligt att söka vård för depression som för ett benbrott.
Sven och 48 000 andra drabbas av cancer
I år får 48 000 människor – lika många som det bor i Skövde besked om att de har cancer. Och i takt med att vi blir allt äldre kommer fler att drabbas av sjukdomen.
Ett år efter att den cancersjuke Sven Algotsson först tog kontakt med vården väntade han fortfarande på att behandlas för sin cancer. Efter ytterligare fyra månader fick han beskedet att tumören var för spridd för att opereras. Den cancersjuke Ulla Berg fick först ringa runt i veckor för att få reda på sin diagnos. Sedan bollades hon mellan läkare i månader utan att någon tog på sig ansvaret för hennes vård.
24 verksamhetschefer vid Sveriges onkologiska kliniker har slagit larm. De säger att cancervården har stora brister - att det på senare år blivit svårare att bedriva en jämlik cancervård över hela landet. I likhet med WHO och cancerpatienterna kräver de en nationell cancerplan.
I folkpartiets Sverige lyssnar vi på cancerläkarna. Vi kommer i samråd med professionen ta fram en nationell cancerplan för att ta ett helhetsgrepp om cancervården – i vårt Sverige får alla som drabbas av cancer en god och jämlik vård. Oavsett om de bor i Malmö, Borås eller Sundsvall.
Vi välkomnar mångfalden
Ett av Göran Perssons huvudnummer på vårdområdet har varit att förbjuda väl fungerande vård. Lundby Lasarett i Göteborg, Simrishamns sjukhus och S:t Göran i Stockholm ska stoppas i socialdemokratins Sverige. Inte för att någon är missnöjd. Patienterna är nöjda, personalen nöjd och vården håller hög kvalitet till ett bra pris. Men i Göran Perssons värld är det fult om det är någon annan än landstinget som bedriver vården.
I går besökte jag äldreboendet Bunkeflogården här i Malmö som drivs av Attendo Care. Jag såg i praktiken hur privata entreprenörer förnyar vården och omsorgen – de senildementa vid Bunkeflogården får en mycket god omsorg.
En mångfald inom vården är en av de viktigaste feministiska striderna i dag – det handlar om att lyfta kvinnoyrkenas status. Tidigare hade Sveriges kvinnor en monopolarbetsgivare – familjen. I dag har kvinnorna i vården en annan monopolarbetsgivare – pappa staten. Det är dags att se till att även vårdens kvinnor får fler arbetsgivare att välja mellan.
Människorna i det glömda Sverige
Än en gång har vår statsminister Göran Persson lagt huvudet på sned och lanserat en ny slogan: ”Alla ska med så enkelt är det”.
Men de tusentals hemlösa, ofta psykiskt sjuka, som i natt, precis som alla andra nätter, ska leta efter en trappuppgång att sova i. De är inte med. De är människor som inte har någon stor och röststark organisation bakom sig. Därför lever de i det glömda Sverige.
Alla de anhöriga som går på knäna när de vårdar sin sjuka livskamrat i hemmet utan tillräckligt stöd från vården. De är inte med – de lever i det glömda Sverige.
De unga med behov av psykiatrisk vård som fastnar i vårdkö. De är inte med – de blir allt sjukare i det glömda Sverige.
De människor med funktionshinder som handikappas i avsaknad av en politik som gör samhället tillgängligt. Som inte kommer in på restaurangen runt hörnet och som alldeles för ofta får höra att de inte behövs eftersom arbetsmarknaden är stängd för dem. De finns inte med – hela handikappolitiken har förpassats till det glömda Sverige efter det att folkpartiet lämnade socialdepartementet.
Och den 76-årige mannen i Pajala. Efter snart tolv år av socialdemokratiskt styre finns han inte med. Han dog i en snödriva i det glömda Sverige.
Folkpartiet kommer i en ny regering inte alltid att lyda varje vink från LO-borgen. Men vi kommer alltid stå upp för människorna i det glömda Sverige.
Det är dags för Göran Persson att flytta hem till gården.
För vården och människorna i det glömda Sverige behöver Folkpartiet vid makten.