Personvalsupptakten 16/8

Liberal rättvisa

När jag växte upp fick jag dricka läsk på fredags- och på lördagskvällen. Men ingen regel utan undantag. I bland fick min bror och jag dela på en läsk även på söndagsförmiddagen. Villkoret var att vi var tysta fram till dess att mamma och pappa vaknade. Muta kanske det kan kallas av vissa – men jag som nu själv är småbarnsförälder tycker nog att det var ett ganska klokt grepp. Vi kunde ägna evigheter åt att dela den där söndagsläsken. I bland användes till och med tesked för att det skulle bli lika mycket i de bägge glasen. Innan vi var färdiga hade den efterlängtade drycken börjat bli avslagen.

 

När två personer ska dela en läsk är begreppet rättvisa enkelt – rättvisa är att bägge får lika mycket läsk. Rättvisa i politiken är betydligt svårare. Jag blir provocerad varje gång vänsterpartiet klistrar upp sina valaffischer där det står ”Vi vill ha Rättvisa”. Det underförstådda budskapet är att vi andra: ja vi står för orättvisa. Men så enkelt är det ju inte. Däremot har jag och Lars Ohly olika definitioner på vad som är rättvisa.  Jag blir inte upprörd över att Ingvar Kamprad blivit rik på sin udda idé att sälja möbler som vi själva ska skruva ihop hemma.

Det ligger ingen orättvisa i att den som väljer att utbilda sig får mer betalt än den som inte pluggar vidare.

Snarare tvärtom – det är en orättvisa att flera kvinnliga akademiker; Bibliotekarier, socionomer och sjukgymnaster närmast förlorar på att läsa vidare. Kort sagt. Jag blir inte upprörd över att någon blir rik eller att det ska löna sig att utbilda sig. Ett samhälles resurser kan nämligen, till skillnad från en enstaka läsk växa. Att det ska löna sig att satsa på företagande och anställa människor är avgörande för att skapa fler jobb och för att klara välfärden.

 

Orättvisor för mig det är när enskilda människor saknar frihet. Uppsalas hemlösa som i natt ska fundera på vilken trappuppgång de ska sova i. De tiotusentals föräldrar som runt om i världen i dag förlorar sina barn till svälten. Den som har en psykisk sjukdom och söker vård, men som får beskedet att det inte finns någon vård att få. Äldre människor som saknar makt att bestämma vem som kommer över tröskeln hemma. Den femtedel av vårens studenter som sjöng om studentens lyckliga da´r, men nu möts av beskedet att ingen vill anställa dem.

 

Det är dags att ta en rättvisedebatt med vänstern. Det liberala rättvisebegreppet handlar om att öka människors möjligheter att själva styra sina liv – ge människor verklig frihet och makt över sin vardag. Men politiker ska inte leva våra liv åt oss – och alla behöver inte ha det exakt lika bra eller leva på exakt samma sätt. Här finns en grundläggande värderingsskillnad mellan oss liberaler och gänget på vänsterkanten.

Hur kunde det ske – om det flyktingpolitiska sveket

Hur kunde det ske? Människor tvingades i händerna på flyktingsmugglare och dog i rostiga båtar och lastbilscontainrar. Många av de få som till slut lyckades komma till vårt land slets sönder av en inhuman asylmottagning. Barn tappade livsgnistan och tvingades sondmatas. Kvinnor som våldtagits av polisen i sitt hemland Bangladesh avvisades med beskedet att de skulle polisanmäla våldtäkten hos de poliser de flytt ifrån. Homosexuella iranier fick beskedet att de kunde åka hem till det land där det är belagt med dödsstraff att vara homosexuell – bara de dolde sin kärlek skulle de förhoppningsvis undgå straff var beskedet från Migrationsverket.

 

När den historiska EU-utvidgningen skulle ske svek Sveriges statsminister och talade om att han ville stoppa den s.k. ”sociala turismen”. Ungrare och polacker skulle inte omfattas av samma regelverk som andra européer. I land efter land i Europa blev tonen mot dem som kommit från andra länder allt tuffare.

Hur kunde det ske?

 

Då och då under mina fyra år i riksdagen har jag tänkt att det finns en stor risk att en liberal om tio eller femton år kommer att hålla just ett sådant tal.

Den svenska regeringen har visat en häpnadsväckande effektivitet när det gäller att lägga förslag om en hårdare flyktingpolitik. Men en häpnadsväckande ineffektivitet när det gäller humanitet och medmänsklighet.

Vi som haft turen att födas i ett fritt och rikt land har ett moraliskt ansvar att ställa upp för dem som inte haft samma tur. Därför ser jag det som min skyldighet att stå upp för humanitet och medmänsklighet i en tid när tonen mot människor från andra länder blivit allt hårdare.

 

Folkpartiet kommer fortsätta arbeta för en betydligt mer solidarisk flyktingpolitik och öppna upp för arbetskraftsinvandring. Det är inte rimligt att man avvisar en plåtslagare från Uppsala som har jobb och barn i svensk skola när det är brist på plåtslagare.

 

Men samtidigt som vi står upp för öppenheten mot omvärlden måste vi föra en politik där samhället öppnas för dem som kommit hit.

 

Denna eviga hemlängtan

”Denna eviga hemlängtan. Jag längtar till den tid då jag inte var medveten om vilka anklagande blickar skattebetalare kan utsätta folk för. Då jag inte under en och samma vecka fick ta emot brev från tre olika företag som alla tackar mig för visat intresse. Ja de kallar min vädjan för intresse”.

 

Orden är romanfiguren Bijans i Marjaneh Bakhtiaris bok ”Kalla det vad fan du vill”. Bijans desperation är en bra beskrivning av det utanförskap som alldeles för många av dem som flytt eller invandrat till vårt land känner.

 

Sverige har på många sätt misslyckats med integrationen. Barn växer upp i områden där de inte känner en enda vuxen som har ett arbete. Och barnen får agera föräldrar åt sina föräldrar när de tolkar på vårdcentralen eller apoteket.

Jag har hitintills aldrig träffat någon som flytt eller invandrat till vårt land som på frågan om vad de ska göra här svarat ”jag vill gärna bli beroende av bidrag, tack så mycket.” Alla man frågar svarar samma sak. ”Jag vill ha ett arbete, komma in i samhället och bygga mig en ny framtid här.”

 

Ändå är det alldeles för många som fastnat i ett bidragsberoende. Förklaringen är att vi har en flyktingmottagning och en integrationspolitik som tillåter människor att passiveras. Att klara integrationen är en av de verkligt stora utmaningarna.

Människor ska redan från första dagen i Sverige ges chansen att arbeta. Handläggningstider ska kortas så att människor inte trasas sönder i månader eller år i väntan på besked om de får en fristad i Sverige eller inte.

Vi ska skapa en jobb- och utvecklingsgaranti så att de människor som fastnat i bidragsberoende får en möjlighet att ta de första stegen in på arbetsmarknaden. Ingen som är frisk och arbetsför ska behöva uppleva att de inte behövs.

En av nycklarna in i det svenska samhället är kunskaper i svenska. Här behövs en massiv satsning på SFI-undervisningen så att vi höjer kvalitén, ställer krav på deltagande och skapar en undervisning som är individanpassad – som utgår från det enkla faktumet att även människor som kommit från andra länder är individer som lär sig i olika takt.

 

Och det handlar om att ta kampen mot diskriminering. För ska sanningen fram är Sverige ett svårt samhälle att komma in i. En folkhemsnationalism som bygger på tanken att endast Sverige svenska krusbär har gör det svårt för en person som har en utbildning från ett annat land att ta sig in på arbetsmarknaden.

Skadestånden för diskriminering ska höjas och jobbansökningar avidentifieras så att människor inte omedelbart sorteras bort på grund av sitt namn.

En liberal integrationspolitik skapar enorma möjligheter för Sverige. Får vi in dem som i dag hamnat i utanförskap och ger vi dem som framöver kommer att fly och invandra till Sverige en bättre start än de som kommit de senaste åren – ja då kommer invandringen till vårt land att bli en av Sveriges riktiga konkurrensfördelar framöver.

 

Vad gäller flykting- och integrationspolitiken är det uppenbart att vi behöver mer av en liberal rättvisesyn i detta land.
 

En rättvisesyn som skapar utslagning

En gång i tiden var vi överens med socialdemokraterna om skolan. Liberaler, frisinnade och arbetarrörelsen stod enade i kampen för att även arbetarklassens barn skulle få gå i skolan. Skolan sågs som det viktigaste verktyget för att skapa rättvisa i samhället. Om alla hade samma chans till en bra skolgång skulle jämlikheten i samhället öka.

 

Men under 60- och 70-talen skedde en märkbar förändring i den socialdemokratiska skolpolitiken. Helt plötsligt handlade rättvisan inte längre om att alla skulle få chansen att gå i skolan. En rättvis skolpolitik blev i stället en tro på att det rättvisa var att alla skulle lära sig på samma sätt. Betyg blev av ondo eftersom de mätte elevernas kunskaper. Ett tag skulle även läxor förbjudas - ett krav som åter väckts av vänsterpartiet. Läraryrket devalverades i status. Läraren skulle mer bli kompis och handledare – eleverna skulle i högre grad söka sin kunskap på egen hand. Begreppet ”lärarlösa lektioner” lanserades på 90-talet även i kunskapsstaden Uppsala som en pedagogisk reform.

 

Effekterna av en skolpolitik som bygger på att alla ska lära sig samma sak på samma tid är förödande. Den bryter mot den grundläggande insikten om att människor är olika och lär sig på olika sätt. Resultatet är att alldeles för många går ut grundskolan utan godkända betyg.

Effekten av ett devalverat läraryrke i kombination med att läraren ska vara kompis i stället för pedagog är att Sverige numera ligger rätt medelmåttigt till när det gäller skolresultat. Men vi ligger i topp i internationella undersökningar vad gäller sen ankomst, skolk och skadegörelse.

 

Och vi vet att många Uppsalaelever i dag går hem och ljuger för sina föräldrar om varför skolväskan är trasig eller om varför de har blåmärken. De ljuger för att de skäms för att de är mobbade.

 

Här har liberaler en tydlig uppgift. Vi ska stå upp för tidigare betyg och en skola fokuserad på att alla ska få med sig grunderna. För att lyfta lärarnas status och ge lärarna verktyg att upprätthålla ordning och arbetsro i skolan. Och se till att vuxenvärlden är glasklar i arbetet mot mobbing. Ingen ska behöva uppleva att vuxenvärlden tittar bort när hon drabbas av trakasserier eller utfrysning.

 

Tyvärr träffar jag rätt mycket forskare och universitetslärare som på senare år har börjat vittna om att bristerna i skolan har spritt sig vidare till universitetet. Nu är det inte ovanligt att universitetsutbildningar får inledas med repetitionskurser i vad studenterna borde lärt sig på gymnasiet. Parallellt med en storsatsning på kunskap i skolan behöver vi paradoxalt nog en satsning på kunskap på universiteten.

 

De direkta forskningsanslagen till universiteten ska öka kraftigt så att forskare kan lägga sin tid på att forska i stället för att söka pengar. Och forskningsresurserna behöver koncentreras till de större universiteten för att göra störst nytta.

 

Folkpartiets idé om att skapa ett elituniversitet i Sverige – ett universitet som kan vara med och tävla om nobelprisen är helt rätt tänkt. Får jag åter väljarnas förtroende att representera vårt län kommer jag kämpa för att det blir i Uppsala som ett sådant elituniversitet hamnar. Våra två universitet håller redan i dag en hygglig standard. Och vi har traditionen och den internationella ryktbarheten som behövs för att konkurrera med de allra bästa.

 

Vad gäller skolan och den högre utbildningen är det alldeles uppenbart att Sverige behöver en liberal rättvisetradition.
 

Även äldre är individer

”Den 95-åriga kvinnan på Solbackens äldreboende glömdes häromveckan bort och fick tillbringa en hel natt på toaletten. Morgonen därpå påträffades hon svårt medtagen. Fem dagar senare avled hon.”

 

”Den 76-årige mannen blev allt mer dement och de anhöriga kämpade utan framgång för att få in honom på ett äldreboende. En dag i mars blev han utskriven från Pajala vårdcentral. Mannens anhöriga fick garantier från kommunen att han skulle få den tillsyn han behövde efter utskrivningen. Tidigt i våras hittades den svårt senildemente mannen ihjälfrusen utanför sin bostad.”

 

Två tidningsartiklar från i år. Rubrikerna om vårdskandaler avlöser varandra. I Uppsala har vi kunnat läsa om hur en äldre människa som bodde i centrala staden blev erbjuden en äldreboendeplats i Knutby. När hon tackade nej till platsen eftersom hon ville bo i närheten av det område hon alltid bott ströks hon från kön.

Det måste bli ett slut på nedläggningen av platser i särskilda boenden. Vi behöver fler äldreboendeplatser och fler platser i mellanboendeformer typ servicehus. Vi kan inte acceptera att den s.k. kvarboendeprincipen drivs så långt att det egna hemmet förvandlas till ett sjukhem där den enskilde äldre blir fånge i sitt eget hem.

 

Hans Blix – tidigare folkpartistisk utrikesminister – är 78 år. Han är kanske, vid sidan av Carolina Klüft och Zlatan, nutidens mest kände svensk i världen. Hans Blix skulle inte få sitta i socialstyrelsens vetenskapliga råd, i en statlig bolagsstyrelse eller vara svensk ambassadör. Han är för gammal. Men för FN:s generalsekreterare Kofi Annan var det naturligt att be Hans Blix att leda arbetet för att hitta massförstörelsevapen i Irak.

 

På inget annat område har den svenska kollektivismen slagit igenom så starkt som i synen på ålder. Den som är över 65 ska ägna sig åt annat än produktivt arbete.

Systemets oförmåga att betrakta äldre människor som individer är också grunden för de problem vi ser i äldreomsorgen och i sjukvården.

 

I det Sverige folkpartiet vill bygga får de äldre bestämma över sin vardag. Äldre ska ges möjlighet att själva välja hemtjänst, var de vill bo och vilken typ av omsorg de vill ha. Vi ska kvalitetssäkra äldreomsorgen genom att skapa en omsorgsgaranti – äldre ska få rätt att ställa krav på ett drägligt vardagsliv. Och vi ska se till att alla äldre får en egen doktor som kan ta helhetsansveret för vården – vi kan inte fortsätta ha en vård där en äldre människa ständigt möter olika personal i vården.

Vad gäller äldrevården behöver vi en liberal rättviserevolution med respekt för individens vilja, med tydliga rättigheter för de äldre och med en plats på äldreboendet den dag man inte orkar bo kvar hemma.

 

En röst på fp spelar roll

Väljare brukar fråga om Alliansen gör att det inte spelar någon roll vilket parti de röstar på. Svaret är att det gör det. I den nya regering som tillträder om en dryg månad behövs ett starkt folkparti. Som står upp för en liberal rättvisesyn. För humanitet och internationell solidaritet. För en rejäl satsning på kunskap. För ett samhälle där äldre ses som enskilda individer och inte som viljelösa delar av ett kollektiv.

 

Och – för en fråga där fp har en stolt historia - men där vi på senare år gjort för lite. Nämligen miljön. För det är som min bror Gustav brukar säga till mig. Klarar vi inte miljöfrågan så klarar vi ingenting annat heller. Om vi inte stoppar växthuseffekten så försvinner korallreven, glaciärerna smälter och öknarna breder ut sig.

 

Vi borde sätta upp mål om att Sverige ska vara fritt från bensindrivna bilar senast 2030. Vi behöver säga nej till den gigantiska tysk-ryska naturgasledningen under Östersjön som nu ska byggas. Och vi måste minska kol- och oljeberoendet. Då duger det inte att förtidsavveckla fungerande kärnkraftsverk.

 

Och miljö handlar också om vad vi gör med vår stad. I den första valrörelsen jag kandiderade var ett av våra huvudkrav att säga nej till Västerleden. Den kampen fortsätter – att bygga en vägtunnel under stadsskogen är verkligen en idé som hör till det förra seklet till snarare än till det 21:a århundradet.

 

Det glömda Sverige

Än en gång har vår statsminister Göran Persson lagt huvudet på sned och lanserat ett par nya slogans ”Det går bra för Sverige” och ”Alla ska med”.

 

Men de tusentals hemlösa, ofta psykiskt sjuka, som i natt, precis som alla andra nätter, ska leta efter en trappuppgång att sova i. De är inte med. De är människor som inte har någon stor och röststark organisation bakom sig. Därför lever de i det glömda Sverige.

 

Alla de anhöriga som går på knäna när de vårdar sin sjuka livskamrat i hemmet utan tillräckligt stöd från vården. För dem går det inte bra – de lever i det glömda Sverige.

 

De unga med behov av psykiatrisk vård som fastnar i vårdkö. De känner inte att det går bra – de blir allt sjukare i det glömda Sverige.

 

De människor med funktionshinder som handikappas i avsaknad av en politik som gör samhället tillgängligt. Som inte kommer in på restaurangen runt hörnet och som alldeles för ofta får höra att de inte behövs eftersom arbetsmarknaden är stängd för dem. De finns inte med – hela handikappolitiken har förpassats till det glömda Sverige efter det att folkpartiet lämnade socialdepartementet.

 

Hem till gården

Jag är sugen på en hård valrörelse där vi tillsammans kämpar för att vi om ca 46 080 minuter kommer få se den f.d. statsministern Göran Persson titta in i tv-kameran och säga ”Ja, Du Leijonborg, nu får Du ta över. Nu flyttar jag in på gården”.

 

Tack för att Ni kommit hit.