Riksdagsdebatt om psykiatriska vården

 

Herr talman! Trots att vi har världens högsta skatter i detta land har vi inte världens bästa välfärd. Det finns massor av människor som lever i vad Folkpartiet brukar kalla det glömda Sverige. Vi möter några av dem som har drabbats allra värst när vi går ut på gatorna i Stockholm, hemlösa i kombination med psykisk sjukdom i kombination med missbruk. Vi ser människorna i självmordsstatistiken, och vi vet att en absolut majoritet av de människor som begår självmord har en psykisk sjukdom. 

Vi ser den skam som människor känner inför psykisk sjukdom. Man har kommit fram till att av dem som har diagnosen depression i Stockholms län var det bara 40 % som sökte vård, och av dem var det bara 50 % som fick en adekvat vård, det vill säga att var femte med depression fick vård. 

5 % av tjejerna som är mellan 15 och 25 år har ätstörningar, unga tjejer skär sig, unga killar känner hopplöshet inför framtiden. Ändå finns inte välfärden där. 

Varför är det så? Jag tror tyvärr att förklaringen är ganska enkel. Vi har ett regeringsparti i Sverige, Socialdemokraterna, där man är oerhört skickliga på att vinna val, oerhört skickliga på att i valrörelser lova röstvinnande reformer för medelklassen, oerhört skickliga på att lyssna på människor som har stora, starka organisationer bakom sig. Men trots världens högsta skattetryck klarar man inte dem som har allra störst behov av välfärden, de som hamnar i det glömda Sverige. 

Därför är jag glad för att vi i dag, på de borgerliga partiernas initiativ, lyfter upp psykiatrin och dem som drabbas till debatt. Det blev ju en stor psykiatridebatt för ett par år sedan. Men då berodde det på ett par uppmärksammade våldsdåd som ledde till något slags allmän moralpanik i samhället. Det var en mediedebatt som handlade om att alla psykiskt sjuka är farliga, när vi vet att den absoluta majoriteten inte är det. Det ledde till slutsatser som att psykiatrireformen, som genomfördes när Folkpartiet satt i Socialdepartementet, var fel. Den psykiatrireform som handlade om att psykiskt sjuka ska kunna leva ett normalt liv, den psykiatrireform som handlar om att det är bättre med öppenvård än med slutenvård var inte fel. 

Jag träffade häromdagen chefen för psykiatrin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han berättade för mig hur det var när han började som psykiatriker, hur han besökte Kronåsens sjukhus i Uppsala, där barn mellan 6 och 14 år med psykiska problem satt oavbrutet inspärrade på institution.  

Psykiatrireformen var riktig. Ändå ser vi stora brister, men de har andra förklaringar. Bristerna kommer vi att återkomma till i debatten. 
Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är oacceptabla. Tusentals utskrivna patienter från slutenvård får inte den hjälp de behöver. Dödligheten bland psykiskt sjuka är mycket högre än vad den borde behöva vara. Trycket på de få slutenvårdsplatser som finns kvar är väldigt hårt. 

Den första frågan handlar om att klara att prioritera, klara att se till att vi faktiskt satsar våra välfärdsmiljarder rätt. 

Folkpartiet har i sitt budgetalternativ anslagit 1,3 miljarder extra de närmaste åren utöver regeringens för särskilda satsningar på psykiatrin. Dessutom har vi i våra interna beslutsprocesser sagt att varje folkpartist på varje nivå ska prioritera människorna i det glömda Sverige. Såväl i landsting som i kommuner ska psykiatrin prioriteras. Hur de extra pengarna från staten ska användas måste i väldigt hög grad beslutas lokalt. 

Men några saker vet vi. Vi vet att det behövs tidiga insatser, att det finns behov av en upprustad skolhälsovård och en skolsköterska som ser elever som håller på att gå in i en depression eller har andra problem. Och vi måste väl rimligen komma åt köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Att barn får vänta under mycket lång tid i ett läge där vi vet att det kan vara livsavgörande att få rätt behandling för en psykisk sjukdom kan vi aldrig acceptera. Vi vill därför ha en vårdgaranti till barn- och ungdomspsykiatrin. 

Vi måste också förbättra tillgängligheten till den psykiatriska vården. Det handlar om en klassisk tanke, husläkartanken, för att få in psykiatrin även i den vanliga vården. Det handlar om att införa mobila team, telefonrådgivning, dygnetruntservice så att den som går in i en depression eller har andra problem har någon att nå dygnet runt, för det kanske inte hjälper att möta en telefonsvarare.  

Det handlar också om att öka samordningen. På något sätt är det så märkligt att i ett av världens mest genomorganiserade länder, som Sverige är, klarar inte olika aktörer att ta ett helhetsansvar. Det handlar om gemensamma nämnder för landsting och kommuner, om trygghetskvitto för den som har varit i slutenvård så att man vet att vården faktiskt fortsätter när man blir utskriven och så att det inte är som i dag, att många av självmorden begås just när man lämnat en slutenvårdsplats.  

Vi måste se till att få fram specialistvård för dem som drabbats allra hårdast och som i dag får allra minst stöd, människor med psykisk sjukdom i kombination med missbruk. 

Sedan ska vi hela tiden ha utgångspunkten att människor med psykiska sjukdomar och psykiskt funktionshindrade i så hög grad som möjligt måste kunna leva ett normalt liv. Då är den granskning från Socialstyrelsen och länsstyrelserna, som Ylva Johansson tog upp, mycket bekymmersam. Varannan psykisk funktionshindrad har inte en sysselsättning. Här vore det rimligt att införa en sysselsättningsgaranti som gäller för andra funktionshindrade i LSS. 

Sedan behöver vi också fundera en del på vad vi gör med människor som är farliga för sig själva eller för andra. Vi tror att det kan behövas några fler slutenvårdsplatser. Vi tror att det kan behövas nya möjligheter att använda tvångsåtgärder i öppenvård. Vi tror att vi ska fundera på hur lagen om psykiatrisk tvångsvård tillämpas. Blev det som vi hade tänkt oss?  

Det vi kan garantera är att en röst på Folkpartiet i nästa års val är en röst på ett parti som faktiskt klarar av att prioritera – även de människor som i dag, efter mer än tio års socialdemokratiskt styre, lever i det glömda Sverige.