Debatt i riksdagen om äldrevården
17 november 2004, läs hela debatten
här
ERIK ULLENHAG (fp):
Herr talman! På många sätt kan man säga att ett mått på ett samhälles civilisation är hur vi tar hand om äldre människor och människor i behov av vård och omsorg.
Hur tar vi hand om våra äldre i Sverige? Vi vet att i dag, precis som alla andra dagar, kommer tiotusentals äldre att sakna makt över sin vardag. Det kan handla om att kunna styra hemtjänstens innehåll efter de egna behoven. Det kan handla om att kunna stänga dörren om sig i ett eget rum, vilket människor i Sverige fortfarande förnekas. Det kan handla om sådant som vi som är yngre tar som självklart – om att få komma ut i friska luften eller om att få duscha regelbundet, något som många äldre nekas. Det handlar om att själv kunna göra viktiga val. Det kan gälla rätten att välja sitt boende, något som många äldre tyvärr inte har.
Varje år är det ungefär 5 000 äldre som trots att bedömningen gjorts att de har behov av plats i ett äldreboende inte får någon plats där. Det är ju bra ifall äldre kan bo kvar hemma längre. Men det får aldrig vara så som det är i Sverige i dag, nämligen att det är ekonomiska skäl som gör att plats i äldreboende inte finns. Trots att det är så här vet vi att antalet platser i äldreboenden fortsätter att minska dramatiskt.
Vidare har vi de multisjuka äldre. En äldre människa som i dag bor i ett äldreboende tar i snitt 13 olika läkemedel utskrivna av fyra olika läkare. Det behövs ingen medicinsk utbildning för att räkna ut att även om du har fyra olika läkare som skriver ut 13 olika läkemedel är det inte säkert att hälsan och vården förbättras.
Inom tio år kommer det, enligt beräkningar, att saknas 200 000 utbildade människor för att ta hand om våra äldre i Sverige, och det förekommer redan i dag att outbildade människor sköter en av samhällets viktigaste insatser, nämligen vården av och omsorgen om äldre.
Det finns en massa personal i Vård-Sverige och i Omsorgs-Sverige som gör fantastiska insatser, och det finns många äldre som får en bra äldrevård. Ändå kan den som delar min övertygelse att måttet på samhällets civilisation bland annat är att ta hand om de äldre konstatera att det finns stora brister i civilisationen Sverige.
Då får vi en ny minister, Ylva Johansson. Jag återger vad Ylva Johansson då sade i riksdagens talarstol: Nu är det äldrevårdens tur.
Ja, vi är några partier som under hela 1990-talet har försökt att säga att det med tanke på de människor som då drabbades av vanvård, de människor som då saknade makt över sin vardag, de människor som då inte kunde komma ut och inte duscha regelbundet och också på de människor som i dag inte kan få vistas ute i friska luften för väldigt lång tid sedan borde ha varit äldrevårdens tur.
Jag har en mycket konkret fråga till Ylva Johansson. Göran Persson fungerar ju så att när ett område inte fungerar byter han minister. Då får man lite nytt ljus och kan komma med lite nya löften. Anser Ylva Johansson att Socialdemokraterna under 1990-talet och fram till nu har uppfyllt de löften som man gick ut med på äldrevårdens sida i valrörelsen 1998 och i valrörelsen 2002? I ett senare inlägg kommer jag att upprepat tala om de löftena för att se om de har blivit verklighet.
Folkpartiet har tre utgångspunkter för äldrevården. De är mycket enkla:
1. I ett land med världens högsta skatter måste vi som politiker klara av och prioritera vården och omsorgen om våra äldre.
2. Även äldre måste ses som vuxna. Det är inte så att man när man fyller 80 eller 85 år inte längre ska tilltros förmågan att själv fatta avgörande beslut om sitt liv.
3. Det måste finnas ett helhetsgrepp i sjukvården och äldreomsorgen om vården av de multisjuka äldre. Att vi inte har det i dag är bekymmersamt.
De tre enkla utgångspunkterna, herr talman, borde ha varit verklighet för länge sedan. Men tyvärr har vi haft ett 90-tal som gör att den nya ministern är tvungen att gå upp att säga att det nu är dags, efter tio år av socialdemokratisk regering, att prioritera äldrevården. Det borde ha skett betydligt tidigare.
(Applåder)