Biståndspolitiken
Eftersom det har varit många rundor i denna debatt är det nu dags att göra en sammanfattning. Jag har skrivit en artikel på DN-debatt, medverkat i två intervjuer i denna tidning samt skrivit två egna inlägg som svar på Birgitta Ohlssons inlägg. Allt detta sammantaget må göra att om man missat något inlägg så kan det vara svårt att få ihop det. Jag noterar också att reaktioner på mina inlägg enbart kommer från personer som har varit eller är aktiva inom Sida. Att man då vill tala för sin sak är ju ingen överraskning!
- Jag ifrågasätter biståndets existens därför att jag menar att om västvärlden verkligen (inklusive Sverige) ville hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas så har vi bättre redskap att göra det på. Vi kan slopa subventioner av olika slag, tullar, och införa verklig frihandel. Västvärlden (dock inte Sverige) är ansvarig för att många afrikanska länder har de ledare de har. Afrika hade klarat sig mycket bättre utan dem.
- Eftersom vi ännu inte genomfört det som står i punkt 1 ovan så förstår jag att vi behöver bistånd. Drygt 21 miljarder går till bistånd i årets budget. Som politiker har vi skyldighet att se till att dessa pengar gör nytta innan vi kräver mer av skattebetalarnas pengar. Jag vet att pengar som går till krisbistånd gör nytta, likaså pengar till ideella organisationer. Vad FN-bidragen åstadkommer vet jag inte mycket om. Om detta har jag dock inget sagt. Det är också den typ av biståndsinsatser som Biörsmark, Wirmark och Inverin hänvisar till när de i sina inlägg vill bevisa att biståndet fungerar.
- Största delen av biståndsanslaget är dock det som kallas statsbudgetstöd. Dessa pengar har enligt alla utredningar som finns att läsa, medverkat bl.a. till att hålla korrupta politiker som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati kvar vid makten. Biståndet har skapat större klyftor i mottagarländer då regimer använder pengarna till att föda egna gruppen/stammen. Jag ifrågasätter att Sverige fortsätter med den typ av biståndet och vägrar medverka till att den delen ökar genom att som fp kräva en procent av BNI.
- Inverin efterlyste idéer på lösningar på fattigdomen i världen. Först hänvisar jag till det som står i punkt 1. Sedan menar jag att fp skulle kunna medverka till den processen genom att visa att vi verkligen skulle verkställa vår egen biståndspolitik (har inte hänt ännu, minns ni 91-94). Det vill säga att dra tillbaka statsbudgetstöd till regimer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati.
- Konsekvenserna av det skulle bli att fler länder, för att inte säga majoritet av länderna, skulle diskvalificeras. Vad gör man då med alla pengar som blir över? Och hur kan fp i allmänhet och de tre herrarna i synnerhet kräva mer pengar innan man i så fall använt de som finns?
- Ett tänkbart användningsområde skrev jag om på DN-debatt, nämligen asylprocessen. En annan lösning är att den delen som går till ideella organisationer utökas. Gärna för mig. Pengarna räcker till båda sakerna.
- Slutsats: Med dagens politik gör det inget om biståndet, dvs statsbudgetstöd, sänks då stödet gör mer skada än nytta, se punkt 3. Med fp:s politik frigörs pengarna, eftersom knappt någon regim kvalificerar sig och ideella organisationer inte kan handskas med hela det belopp det handlar om. Det finns därmed ingen anledning att göra politik av 1-procentsmålet kommande mandatperiod. Det där med 2 procent var mera ett internt skämt mellan mig och B Ohlsson, f.d. luffare. Förresten så har jag varit på Sida, detta som en upplysning till Inverin.
Nyamko Sabuni
Riksdagsledamot (fp), Stockholm