Rättssäker asylprocess
Vi kan nästan dagligen läsa i tidningarna om hur illa människor far med dagens asylprocess. Asylsökande bränner bort sina fingeravtryck, människor försöker ta sina liv, barn drabbas av psykoser och flera tusen asylsökanden har efter beslut om avslag känt sig tvingade att gå under jorden. Handläggningstiderna för asylansökningar är oacceptabelt långa.
För tre år sedan fattade riksdagen beslut om att avskaffa utlänningsnämnden och låta asylärenden avgöras i förvaltningsdomstol. Med dagens system behandlas enbart en skriftlig ansökan. Den nya reformen skulle innebära en mer rättssäker asylprocess där renodlade tvåpartsförhandlingar förs med den asylsökande närvarande. Regeringen har dock struntat blankt i att genomföra det som riksdagen ålagt den med förklaringen att det kostar för mycket. Däremot är regeringen mycket angelägen om att ta bort möjligheten för sökanden att inkomma med ny ansökan. I propositionen "Prövning av verkställighetshinder i utlänningsärenden" (2003/04:59), föreslår regeringen att avskaffa möjligheten att pröva lagakraftvunna beslut om avvisning eller utvisning genom s.k. ny ansökan om uppehållstillstånd (NUT). En ny ordning föreslås där Migrationsverket, trots ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning, skall kunna bevilja uppehållstillstånd om det kommit fram nya omständigheter som inte prövats tidigare i ärendet och som innebär att verkställigheten inte kan genomföras eller att utlänningen måste bedömas ha behov av skydd här i landet. Uppehållstillstånd skall också kunna beviljas om det på grund av ett medicinskt hinder eller andra synnerliga skäl inte går att genomföra en verkställighet.
Vi är många som delar regeringen analys om att systemet med upprepade nya ansökningar skapar problem. Bland annat ökar handläggningstiderna eftersom en stor del av Utlänningsnämndens arbete går åt till att behandla nya ansökningar. De långa handläggningstiderna skapar i sin tur en oviss väntan som leder till mänskligt lidande och försvårar integrationen för dem som slutligen får stanna i Sverige. För att inte tala om de som under väntan blir så psykiskt nedbrutna att de får stanna på grund av det. Detta är självklart inte syftet med systemet.
Men att göra som regeringen nu föreslår, att först stoppa systemet med ny ansökan innan vi lagt ner Utlänningsnämnden skapar bara fler problem. För det första är en av huvudorsakerna till de många nya ansökningarna att asylsökande inte upplever att de fått sin ansökan prövad på ett rättssäkert sätt. En rättssäker asylprocess skulle därmed kraftigt kunna minska antalet nya ansökningar. För det andra är risken stor att den nya "säkerhetsventilen" i form av verkställighetshinder också kommer att användas i för stor utsträckning så länge som asylprocessen i stort inte förbättrats. Förslaget i propositionen riskerar därmed bara att flytta det problem regeringen vill åtgärda. I stället för att asylsökande lämnar in nya ansökningar gång på gång är risken stor att det kommer in en rad ansökningar om att stoppa verkställigheten av det fattade beslutet. För det tredje vet vi att det finns människor som har starka skyddsskäl och som får uppehållstillstånd först genom en ny ansökan. I en hel del fall beror det faktum att de fått uppehållstillstånd först genom en ny ansökan på att den reguljära prövningen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. Risken är därmed stor att regeringens förslag inte kommer att leda till att de problem regeringen vill angripa löses. Resultatet blir att en redan dålig asylprocess blir ännu sämre.
Medan jag skriver pågår förhandlingar mellan regeringspartiet och oppositionspartier.
Mitt förslag är att folkpartiet inte alls ska förhandla med regeringen. Vi ska istället föreslå regeringen en realistisk finansieringsplan för att genomföra det som riksdagen ålagt den att göra. En omläggning av asylprocessen beräknas kosta mellan 700 miljoner och 1,4 miljarder kronor. Dessa pengar finns att hämta i biståndsanslaget.
Nu är det säkert fler personer som sätter morgonkaffe i strupen. Det är tabu inom Folkpartiet att tala om minskade biståndsanslag trots att mycket av dagens biståndspolitik kan ifrågasättas. Problemet med svensk biståndspolitik är inte att vi anslår för lite pengar, tvärt om så leder de krav som finns på myndigheter att förverka sina budgetar innan året är slut till att Sida ofta pumpar ut pengar till olämpliga länder och projekt som uppvisar stora brister De slutsatser man kan dra av 40 års svensk biståndspolitik är bl. a att bistånd inte förmått att uppfylla ställda mål vad gäller ett lands eller befolkningsgrupps politiska och ekonomiska utveckling. Och det beror till stor del på att det saknas politisk vilja hos de styrande i mottagarländer att genomföra reformer för fattigdomsreducering, demokrati och mänskliga rättigheter.
Det finns självklart ingen som helst koppling mellan dessa båda politikområden och min avsikt är inte att ställa två behövande grupper mot varandra. Det faktum att riksdagen fattat beslut om att lägga om den svenska biståndspolitiken, just när det behövs resurser till en förbättrad asylprocess, ser jag som en lycklig tillfällighet.
Enligt Globkom-utredningen borde den nya biståndspolitiken koncentreras till ett 20-tal länder av de 40-tal som tidigare erhållit långsiktigt stöd. Riksdagsmajoriteten har valt att inte uppge exakt antal länder men uttrycker ändå ett önskemål "att det bilaterala samarbetet som har stor bredd, omfattande flera olika områden i ett och samma land, bör begränsas till färre länder av praktiska skäl". Samarbetsländerna kommer företrädesvis att sökas bland de fattigaste länderna.
Jag menar att Sverige gör klokt i att när man minskar antalet länder inte på en gång öka anslagen till de länder som återstår. Dels är det viktigt att vänta tills man utvärderat hur den nya politiken fungerat när det gäller målet fattigdomsminskning och global utveckling, dels bör man undvika enorma biståndsflöden som får till effekt försämrad exportindustri och ökade incitament för korruption. Under den omvandlingsprocessen borde det finnas utrymme att ta en mindre del av biståndsanslaget för att lösa de problem som asylsökande idag möter.
Nyamko Sabuni (fp)
Riksdagsledamot