Reserapport från Kongo

Efter inbjudan från ambassadören Magnus Wernstedt och det faktum att jag har mina rötter Kongo väljde jag att besöka landet för att följa den demokratiska process som pågår och som hela tiden hotas av konflikter understöda av grannländer med intressen i Kongo. Jag anser det viktigt att vara kunnig och uppdaterad om vad som händer i Kongo då jag ofta tillfrågas att medverka i konferenser och andra evenemang om Kongo.

Ställer man frågan; var på jorden har de senaste åren 3.5 miljoner människor direkt eller indirekt dödats i krig? Var befinner sig 3 miljoner på flykt? Är det inte säkert att ens den internationellt intresserade kan besvara frågan. Den 11 september, Kosovo, Palestina, Afganistan, Irak. Inget av dessa länder eller händelser kan visa sådana siffror, men hade eller har all världens uppmärksamhet.

Det land som drabbats på detta sätt är Kongo-Kinshasa, landet mitt i Afrika som är fem gånger så stort som Sverige och har över 50 miljoner invånare. Kriget i Kongo, med minst 11 länder inblandade, har kommit att kallas Afrikas första världskrig.

Namn: Demokratiska Republiken Kongo, DRC, tidigare Zaire. Även kallat Kongo-Kinshasa för att skilja det från det lilla landet Kongo-Brazzaville i norr.

Antal invånare: Över 50 miljoner varav 70 procent bor på landsbygden.

Huvudstad: Kinshasa, med omkring sex miljoner invånare.

Yta: 2,3 miljoner kvadratkilometer, fem gånger så stort som Sverige och nästan lika stort som hela Västeuropa.

Officiellt språk: Franska.

Kriget pågår fortfarande i Kongo. Inte stora militära sammandrabningar utan striderna blossar upp lokalt och många civila tvingas fly. I samband med konflikterna plundras hemmen och kvinnor och flickor våldtas. Våldtäkter är ett effektivt sätt att sprida skräck och smitta befolkningen med HIV.

FN:s organisation i Kongo, MONUC, har idag 10 000 soldater och ytterligare 11 000 kommer att skickas ner inom kort. Vid sammandrabbningar är dessa soldater maktlösa då de måste försvara stora landområden. De täcker inte ens de delar där konflikten är som värst. Kongo behöver naturligtvis fler soldater i förhållande till sin storlek.

Någon har räknat ut att om Kongo i förhållande till sin yta skulle ha lika många fredsbevarande soldater som Kosovo skulle det behövas tio miljoner soldater.

Regeringen har idag inte kontroll över hela landet. Östra delarna av Kongo kontrolleras av olika rebellröresler. Den rwandisk-stödda gerillan RCD kontrollerar det största området. Detta är ett stort problem för presidentpartiet då RCD ingår i regeringen samtidigt som de utgör en stridande part.

Elva länder har varit inblandade i kriget i Kongo och fler har ekonomiska intressen i landet. Idag är det framför allt Rwanda som fortfarande tar sig över gränsen till Kongo. Enligt FN och Amnesty så är Rwanda skyldig till plundring i Kongo.

Trots embargo så förekommer det omfattande illegal vapenhandel som bedrivs inte bara i östra DRC utan även inom hela regionen kring de stora sjöarna.

I mitten av 2003 utsågs en övergångsregering. Fördelningen av ministerposter är jämn mellan de stora rebellröreslerna RCD, understödd av Rwanda, MLC som stöttats av Uganda, AFDL under Joseph Kabila och den politiska oppositionen (kommittéerna för folkmakt). Joseph Kabila sitter kvar som president, men delar makt med fyra vicepresidenter som var och en företräder de olika fraktionerna av regeringen.

År 2005 planerar man att hålla val i landet. Detta skulle innebära att det blir det andra demokratiska val i Kongos sedan självständigheten 1960. Innan valet kan hållas krävs det dock att övergångsregering lyckats med genomförandet av det nationella programmet DDR (demilitarisation, demobilisation and re-integration) avväpning, avmobilisering och återanpassning.

Att genomföra programmet DDR blir ingen lätt uppgift då två av regeringspartier, med egna stridande trupper, är understödda av Rwanda respektive Uganda. Inget av dessa länder är intresserade av att det blir fred i Kongo. Man vill inte ha fullt krig, men en lagom oro är en förutsättning för att kunna fortsätta operera i Kongo.

Hela världen väntar på att det ska bli val i Kongo 2005. Är det någon som på allvar tror att det kan bli så när en del av regeringen tjänar mest på att det förblir oroligt? Enda lösningen är att regeringen ombildas och utgörs enbart av den kongolesiska sidan, dvs AFDL och den politiska opositionen. Detta borde FN ta ansvar för.

Det kommer att krävas en hel del resurser för att bygga upp Kongo. Sjukvården, skolan, vägarna, institutioner fungerar inte. Den svenska regeringen har fattat beslutet att ge 100 miljoner kronor i bistånd till Kongo för år 2005. Biståndet till Kongo går via NGO:s.

Jag kan bara konstatera att 36 år senare och lumumbister är åter igen vid makten i Kongo. Laurent Kabila och hans partikamrater kämpade för samma parti MNC, som Lumumba.

Mitt sista möte denna intensiva vecka var med Demokratiska Republiken Kongos president Josef Kabila. Efter drygt en timmes möte med Kabila förstår jag att Kabila precis som Lumumba är en idealist. Lumumba var för västvärlden en besvärlig kompromisslös idealist, som man behövde göra sig av med. Hur kompromisslös är Kabila? Är västvärlden redo att acceptera och respektera Kongo som en självständig stat och kongoleser som jämlikar i kommande diplomatiska-, politiska- och affärsmässiga förbindelser? Eller kommer historien från 60-talet att återupprepa sig?

Nyamko Sabuni

riksdagsledamot (fp)