"Vita huset" är tillbaka. Denna säsong heter serien "Commander in chief" och presidenten är en kvinna.
Det krävs inte mer än så för att jag ska känna att våren kommer bli ljus.
Som politiker kan jag ibland känna ett nordiskt svårmod över att det för ofta råder politisk stiltje i Sverige.
Men med "Commander in chief" får jag min dos av ekvilibristiskt politiskt maktspel och reflektion av aktuella händelser från ett annat perspektiv än det svenska. Ja, jag vet att det är fiktion, men ändå ger dessa välgjorda amerikanska serier en bra inblick både i skeenden och i sakfrågor.
Att huvudpersonen i Vita huset är en kvinna är förhoppningsvis inte länge till en fiktion att skratta åt.
Detta kan bli verklighet redan 2008. Ingen kan på förhand räkna ut vare sig Hillary Clinton eller Condoleezza Rice.

Hur kommer det sig[/MELLIS9 att det "over there" inte längre verkar orimligt med en kvinnlig president - snarare sannolikt - när en kvinnlig statsminister verkar så långt borta i Sverige, ett land som berömmer sig för att vara världens mest jämställda?
Sossarna hade chansen, med detta som med så mycket annat. Med de valde att stanna i det förgångna. Det är nästan bara de som har haft möjligheten att kunna se till att Sverige skulle få sin första kvinnliga statsminister. Det var nära en gång, men föll på en Toblerone.
Det ger oss anledning att reflektera över under vilka villkor vi verkar.
Skulle en man gå miste om en statsministerpost på grund av en Toblerone?
Jag tror att det är som Göran Persson säger: medelmåttiga män snubblar glatt vidare, men inte medelmåttiga kvinnor. Inte ens de duktiga kan snubbla vidare som medelmåttiga män kan!

[MELLIS]Jämställdhet handlar om makt och inflytande, inte bara om antal. Det är fullt möjligt att ha en helt likvärdig representation mellan kvinnor och män till antal, men ändå så olik i fördelning av makt.
Detta kan vi se i riksdagen och i regeringskansliet.
De formella hindren för kvinnor att dela makten med män är i dag borta. Kvinnors underordning är i den meningen inte legitim. Men icke desto mindre är den en realitet.
Livsvillkor och strukturer gör att kvinnor inte pallar med det som krävs för att jobba sig upp till toppen.
Kvinnor ansvarar mer för hem och familj, vilket gör att de inte har tid för de på sena tider och helger lagda politiska mötena. Så är kvinnor inte heller lika bra som män på "nätverkande" med mera.

De framgångar vi hittills uppnått när det gäller kvinnors möjligheter till arbete, och därmed ekonomiskt oberoende, har haft draghjälp av politiska reformer som till exempel barn- och äldreomsorg.
Ska kvinnor vidare och inneha hälften av makten så behövs det ytterligare reformer.
Visst behöver de politiska arbetsformerna förändras, men detta kommer inte att ske förrän kvinnor utgör en kritisk massa på maktpositioner. Till dess behövs nåt annat.

Den viktigaste reformen är den som kommer att underlätta och avlasta kvinnor när det gäller hemarbete. Män kan avlasta sina kvinnor, kanske någon tycker.
Visst, och det är den utveckling vi alla vill se. Men i en familj måste det också kunna finnas plats för två personer som är på väg upp till toppen.
Att göra det svårare för män med karriärsugna partners är därför ingen lösning.
Långa sammanträden inom politiken är en realitet och kommer så att förbli. Vissa saker tar tid. Ska alla ges möjligheten att yttra sig och frågan manglas och vändas innan beslut fattas, behövs det tid.
Därför behöver vi snarast subventionera hushållsnära tjänster.
För att citera Jan Nygren, som i måndags på denna sida skrev: "förmånsbeskattad hemhjälp bör betraktas som lika 'civiliserad', som en av arbetsgivaren betald förmånsbeskattad privatbil."
Att avlasta familjer med hjälp av hushållsnära tjänster kommer i sig självt inte vara nog för att ge kvinnor möjligheter inom politiken.

Kvinnor måste inse att makt inte ges och att makt kostar. De kvinnor som ska bilda den kritiska massa som behövs för att förändra politikens villkor måste nog ändå lära sig att göra saker och ting på de villkor som i dag erbjuds/existerar, dvs att göra dem på männens vis.
Det räcker inte med att vi är förträffliga, vi måste också försaka nåt.
De män som haft makt har alla fått offra något, kanske sina barns uppväxt.
Jag tror att de kvinnor som vill ha makt måste offra de kärlekar som inte är redo att stödja deras ambitioner. Man ska inte behöva tjafsa när man ringer hem för att meddela att man kommer ett par timmar senare då man ska ut och ta en öl med grabbarna. Så har grabbarna alltid nätverkat och så är man med och påverkar.
På väg till makten krävs tyvärr lite offer här och där. Det är först när man nått toppen som det blir lättare, då har man assistenter och annan personal.
Först då har man till och med råd att betala osubventionerat pris för hemhjälp.
Till dess - kom igen, tjejer!

NYAMKO SABUNI