I Sverige lever rester av det synsättet kvar, även om våld mot kvinnor inte längre är en privat angelägenhet. Men det är inte vi politiker som ska ta åt oss äran. Frivilliga insatser inom civila sektorn - framförallt kvinnojourer - har tagit ett stort ansvar, som egentligen samhället borde ombesörjt. De har också lyft frågan på den politiska agendan så att det numera är självklart att fördöma våldet.
Men att fördöma är inte nog. Samhället i allmänhet och myndigheter i synnerhet har ännu inte lärt sig fullt ut hur våldet ska förebyggas och förhindras. Sjukvården måste till exempel bli bättre på att säkra bevis och rättsväsendet måste kunna skydda personer som hotas av en närstående.
När jag utnämndes till jämställdhetsminister 2006 sa jag att våld mot kvinnor är den mest akuta jämställdhetsfrågan. Den är akut därför att våldet fortfarande är utbrett i Sverige. Rätten att inte utsättas för våld är inte bara en jämställdhetsfråga, utan i högsta grad också en fråga om demokrati och de grundläggande mänskliga rättigheterna.
När en kvinna utsätts för så allvarliga kränkningar som våld i hemmet så begränsar det även hennes möjligheter att delta fullt ut i arbetslivet. Hon berövas utrymmet att vara politiskt aktiv och att arbeta för förändring på det individuella som samhälleliga planet.
Sedan maktskiftet 2006 har en historiskt stor satsning genomförts för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Över en miljard kronor har satsats på att förbättra skyddet och stödet för offren och på att säkerställa att förövarna åker fast.
Vad har förbättrats rent konkret? 10 000 poliser, flera hundra socialtjänstemän och inte minst domarkåren har blivit utbildad. Kvinnojourer har fått ökat stöd. Socialtjänstlagen har skärpts. Utemiljöer utformas för att bli tryggare. Hot och larmpaket har tagits fram. Vi har blivit bättre på spårsäkring vid våldtäkter. Straff för grova våldsbrott har höjts. Allt detta är viktigt och måste omsättas i konkret handling på de myndigheter och verksamheter som möter problematiken.
Samtidigt finns det fortfarande tabun som måste krossas. Det räcker inte längre att bara plåstra om kvinnor som drabbas. Ska våldet mot kvinnor upphöra måste de män som utövar våld sluta slå.
Vi behöver rikta mer fokus på de män som begår dessa brott. Såväl kriminalvården som frivården bedriver viktig progamverksamhet för våldsutövande män. Den ska fortsätta att utvecklas. Vi vill även stödja utvecklingen av socialtjänstens arbete inom det här området. Stöd till våldsutövande män för att de ska upphöra med sitt beteende måste vara lättillgängligt.
Våldsutövande män, särskilt män som utövar sexuellt våld, kan vara i behov av stöd för att ta ansvar för och förändra sitt beteende. För att förebygga mäns sexuella våld mot kvinnor är en telefonlinje dit män kan vända sig en viktig del i arbetet.
Inte minst måste en haverikommission följa upp varje fall där en kvinna mördas av sin partner. Arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor är fortsatt högt prioriterad för såväl mig som jämställdhetsminister som för regeringen.
Många kvinnor lever under ständiga hot mot sitt liv och sin frihet. Vi kan inte acceptera att kvinnors liv begränsas av män som hotar, misshandlar och i extrema fall till och med mördar. Hemmet ska vara en trygg plats - inte en brottsplats.
Nyamko Sabuni, Jämställdhetsminister