När Göran Hägglund för drygt ett år sedan deklarerade att vårdnadsbidraget hade spelat ut sin roll och att KD behövde tänka nytt för att skapa reell valfrihet för familjer så välkomnade jag beskedet. Som liberal är valfrihet ett av de värden som bygger den medborgerliga friheten. Efter att ha tagit del av de förslag som KD lägger på det familjepolitiska området blir jag dock förskräckt. Hela rapporten andas fientlighet mot jämställdhet, forskning, kunskap och tillväxt.
Det finns ett antal vedertagna fakta som inte borde förbigås i utvecklingen av familjepolitiken:
1. Forskning visar att människor lär sig som mest när vi är barn; den språkliga, sociala och matematiska utvecklingen är som störst i tidiga åldrar.
2. Vår befolkningssammansättning visar tydligt att vi blir allt färre på arbetsmarknaden i förhållande till den äldre befolkningen.
3. En stor majoritet, 69 procent, av pensionärer med låg ekonomisk standard är kvinnor.
Med dessa fakta som utgångspunkt blir förslagen från KD än med häpnadsväckande. Barnomsorgspeng för egna barn genom F-skattsedel, barnskatteavdrag för den som väljer bort förskolan, ännu längre föräldraförsäkring och avskaffande av jämställdhetsbonusen.
Jag håller med om att föräldrar behöver mer tid med sina barn. Men det är fel väg att gå att kommersialisera familjelivet genom att göra föräldrar till företagare och pedagoger för att ta hand om sina egna barn. Det borde istället handla om att förändra strukturer i arbetslivet. Göra det möjligt att kombinera yrkesliv med familjeliv. Dessutom behöver man inte vara geni för att dra slutsatsen att en förälder aldrig kan jämställas med en utbildad förskolepedagog.
En i familjen, i de allra flesta fall mamman, ska enligt förslaget inte behöva jobba de första sex åren i barnets liv. Staten/kommunen ska betala dem lika mycket som det kostar att tillhandahålla en tjänst som har till syfte att underlätta för föräldrar att arbeta. Men hur skapar man drägliga livsvillkor för dessa mammor när de blir gamla? Att mannen på sin inkomst ska åläggas betala pensionsförmåner för kvinnan är väl ändå förlegat. Sambeskattningen avskaffades i början av 70-talet och är i särklass den viktigaste reformen för att det ska löna sig för kvinnor att arbeta.
Det är viktigt att komma ihåg att Sverige har världens mest generösa föräldraförsäkring. Den ska vi värna och vara stolta över. Samtidigt måste vi vara realistiska. Vi har en befolkning som blir allt äldre och som ger välfärden stora utmaningar. Välfärd skapas genom tillväxt. Genom fler jobb. Fler företag. Vi lever i global värld under stor internationell konkurrens. Konkurrensen handlar inte längre om vilka naturtillgångar ett land har, utan om vilken kunskap dess folk besitter. Att lägga fram en familjepolitik som innebär att barn ges färre möjligheter att börja sitt lärande i tid och att föräldrarna ska bli betalda för att inte arbeta skadar inte bara Sverige som land utan skapar också färre möjligheter för enskilda människor. ”Fler händer i vården och omsorgen” brukar det heta, inte minst från KD. Men hur får vi då resurser till det om människor ska vara hemma med bidrag för att ta hand om sina barn upp till sex års ålder?
Den jämställdhetsbonus regeringen infört, på initiativ av Folkpartiet, till föräldrar som delar mer lika på föräldraledigheten är en jämställdhets-, och en valfrihetsreform. Jag önskar att vi inte behövde denna bonus. Men så länge män tjänar mer än kvinnor och det anges som skäl för att inte dela föräldraledigheten mer jämlikt så måste vi ha en bonus som i större utsträckning möjliggör för båda föräldrar att ta hand om sina barn.
Jag tror inte heller, precis som KD, att ”one size fits all”. Just därför har vi valfrihet i barnomsorgen där föräldrar kan välja den barnomsorgsform som passar deras barn och samtidigt känna tryggheten att arbeta. Målet med familjepolitiken måste vara att öka valfriheten i kombination med att göra det möjligt att vara både förälder och förvärvsarbetande. Den balansen kräver mer jämställdhet och den skapar tillväxt och därmed välfärd.
Nyamko Sabuni (fp)
Jämställdhetsminister