Som minister får jag inte kommentera enskilda fall, men det finns ingenting som hindrar mig från att sörja och känna vanmakt när jag hör talas om att människor far illa.
Kampen mot mäns våld mot kvinnor är en av de frågor som tagit upp allra mest av min tid hittills under mandatperioden. I det arbetet har jag träffat många som själva varit utsatta, anhöriga och människor som arbetar med att stödja brottsoffer. Jag bär med mig många berättelser, fasansfulla vittnesmål, från kvinnor som orkat berätta.
Igår såg jag "Uppdrag granskning" och reportaget om hur en hel vuxenvärld svikit och hur ett större, anonymt kollektiv trakasserat två våldtagna flickor i Örnsköldsvik. Det är svårt att finna ord som räcker till och som passar in på den känsla som väcktes inom mig över av vad som skett. Det finns många frågor. Men få svar. Alla de vuxna som i olika roller och befattningar inom skola, kommun och kyrka hade ansvar att agera har svikit - både på ett professionellt och ett medmänskligt plan. Den högljudda skara människor som både på Internet och i det verkliga livet attackerat och skuldbelagt unga våldtäktsoffer låter i mina öron som ett eko från Medeltiden.
Vi politiker har ett stort och särskilt ansvar för samhällsutvecklingen. Men vi har också, var och en av oss, ett medmänskligt ansvar för vad som händer omkring oss och det vi kan påverka. I detta fall har ett antal människor svikit sitt medmänskliga ansvar och gömt sig bakom sina neutrala skygglappar. De ska känna skam!