Många av oss svenskar har invandrat till Sverige. Jag vill berätta om tre människoöden som ger den breda bilden av integrationssverige.
Luis Abascal kom som politisk flykting från Uruguay 1974. Som aktiv marxist satt han en tid i fängelset där.
Luis kom sedan att göra en framgångsrik karriär i Sverige. Mest känd blev han som stadsdelsnämndsdirektör i Kista i Stockholm.
När han började där 1996 var Kista ett krisdrabbat och sönderfallande område. 250 miljoner kronor i socialbidragskostnad. och 26 procents arbetslöshet.
Han insåg att stadsdelen måste agera på ett helt annat sätt än tidigare. Han sökte samarbete i näringslivet, hos föreningar och universitet för att vända utvecklingen.
Hans främsta uppgift var att få de arbetslösa i arbete. Han lät inte regelverket vara ett hinder i arbetet utan föreslog för stadsdelsförvaltningen att man skulle omvandla en del av socialbidraget till en investeringsfond. Och med hjälp av dessa pengar skulle människor kunna erbjudas skräddarsydda utbildningar och individuella traineeprogram mot att företagen anställde.
Av de som deltagit i projektet fick 85% jobb. Och arbetslösheten i Kista minskade från 26% till 4% på fem år.
Abascal är ett exempel på hur invandrade genom sin kreativitet kan bidra till att ifrågasätta traditionella lösningar och våga bryta nya vägar. Vi har sett många exempel på det i vår historia och vi behöver många nytänkare om Sverige ska klara framtidens utmaningar.
Den andra personen är framgångsrik företagare, vars företag vi alla här har kommit i kontakt med.
Indiern Bicky Chakraborty driver kedjan Elite Hotels – bl a anläggning vi just nu befinner oss i.
Han kom till Sverige som student 1965. Började engagera sig i kårpolitiken. Sysslade med studentbostadsfrågan och insåg möjligheten att göra hotell av studentrummen under sommaren.
Efter ett tag insåg Bicky att han hade större visioner än att hyra ut studentrum. I stället började han köpa in några av Sveriges mest anrika men ofta starkt nedgångna stadshotell, rusta upp dem och göra dem till landets hotellkedja.
Idag är Bicky och Elite hotels stor arbetsgivare.
Den tredje person jag vill berätta om heter Svetlana Berjan. Hon är tvåbarnsmor i Södertälje, kom till Sverige under Balkankriget, idag 44 år gammal.
Hon växte upp i före detta Jugoslavien där hon var en firad basketstjärna som levde i lyx och flärd.
Väl här utbildar hon sig till tolk och har sedan dess arbetat som detta, bland annat inom sjukvården.
Svetlana är ett exempel på det vanligaste ödet – som i själva verket också är den normala tillvaron för de flesta etniska svenskar.
Arbetar och sliter. Försörjer sig själv. Sköter sina åligganden. Tar ansvar för sin familj och sin omgivning.
Om det inte vore ett så stigmatiserat begrepp skulle jag säga att Svetlana tillhör verklighetens folk. Det gör de allra flesta invandrade.
Det är människor som Luis, Bicky och Svetlana som är med och bygger upp vår välfärd. Deras insatser berikar Sverige. Vi behöver fler som bidrar till framtidens Sverige, inte färre.
Men även om Luis, Bicky och Svetlana utgör den vanligaste berättelsen, så finns det andra berättelser om kvinnor och män som aldrig haft en chans att delta och bidra i sitt nya hemland. 13 procent av samtliga utrikes födda bor i stadsdelar som präglas av utanförskap.
Stadsdelar som senaste tiden drabbats av bränder och vandalism. Där polis och räddningspersonal utsatts för stenkastning. Den oro och otrygghet som de boende känner när de hittar sin bil bränd är svår att föreställa sig.
En del av dessa upplopp har med utanförskapet att göra. Och utanförskapet ska mötas med konkret politik. Men utanförskap kan aldrig bli ursäkt för att begå brott.
Vi ska ha den bästa närpolisen i dessa områden. En polis som känner grannskapet och människorna i stadsdelen. En polis som skapar trygghet och inte genom sin egen rädsla förvärrar situationen.
Vi behöver de bästa skolorna med de bästa lärarna. Målet måste vara att ingen elev ska lämna grundskolan utan godkända betyg. Reformer som genomförs på skolområdet är till störst nytta för barn och unga i dessa områden.
Vi ska ha den bästa socialtjänsten som medborgarna/föräldrarna kan ty sig till vid behov av stöd och hjälp. Inte en socialtjänst som medborgarna vill dölja sina problem för. Men ingen socialtjänst i världen kan ersätta föräldraansvar.
Det gör mig upprörd att ett fåtal unga killar tillåts sätta bilden av dessa områden. Budskapet till de få men högljudda killarna som bränner bilar och vandaliserar är tydligt: Det är oacceptabelt! Ni bidrar inte till en bättre framtid varken för er eller er omgivning.
Till er alla flertalet ungdomar som går i skolan, vill ta ansvar och bidra är mitt budskap: Det är er vi lyssnar på. Det är ni som är representanter för er stadsdel, inte grabbgängen som bråkar.
Sju år är en lång tid i en människas liv. Tänk er vad ni åstadkommit de senaste sju åren? Sju år är vad det tar från vaggan till första klass. Sju år är också mediantiden från det att man fått uppehållstillstånd tills man kommer ut på arbetsmarknaden.
Dvs att hälften av alla som får uppehållstillstånd kommer i arbete innan dessa 7 år och hälften efter.
Stanna upp och fundera på det ett ögonblick.
Människor som är företagsamma nog att bryta upp och lämna sitt födelseland, liksom svenskarna som emigrerade till Amerika, ska vänta i sju år innan de kommer ut i arbete. Det är resursslöseri för individen och för samhället.
Jag är nöjd att presentera en genomgripande förändringreform för mottagande av nyanlända. Ett mottagande som utgår från individens behov och förutsättningar.
Det som händer första tiden i Sverige är avgörande för hur framtiden i det nya landet blir. Därför är det så viktigt att göra rätt från början.
En av orsakerna till att introduktionen inte varit effektiv är att den i allt väsentligt präglats av ett omhändertagandeperspektiv. Det behövs ett perspektivskifte i svensk integrationspolitik och i attityder och detta arbete har påbörjats!
Vi gör det genom att flytta över ansvaret för mottagande från socialkontoret till arbetsförmedlingen.
Vi går från introduktionsprogram modell ”One-size-fits-all” till skräddarsydda etableringsinsatser.
Bakom oss lämnar vi ersättningssystem som innebär bidrag till hushållet och inför ersättning som kräver aktivt deltagande från såväl män som kvinnor för att främja jämställdhet.
Från och med nu ska den första frågan som ställs till en nyanländ vara: Hur kan du bidra!
Sverige är inte perfekt. Men, när det gäller frihet och mänskliga rättigheter, jämställdhet och tolerans har vårt land kommit långt.
Liberaler har alltid kämpat mot förtryck. Både hemma och borta. Vi har mycket att tacka de liberala kvinnor som tog sig an striden för kvinnors rätt att rösta, studera och yrkesarbeta.
Vårt öppna samhälle hade inte varit vad det är idag utan tryckfrihet och offentlighetsprincip. Jag tänker på alla dem runt i världen som utsätts för förtryck och får sina rättigheter kränkta. Jag tänker särskilt på Dawit Isaak som suttit åtta år i eritreanskt fängelse.
Till Sverige söker sig människor från hela världen, med en dröm om att leva i fred och frihet.
Hur skapar vi en känsla av samhörighet och tillhörighet i ett samhälle som präglas av mångfald. Ett samhälle som rymmer olika kulturer, religioner, erfarenheter och attityder? Behöver vi överhuvudtaget en gemensam värdegrund?
Mitt svar på det är ja.
I botten har vi vår grundlag. Men utan den breda allmänhetens uppslutning kring grundläggande värderingar hade demokratin inte varit så robust som den är.
Det handlar om respekten för demokratin. Om tilltron till rättsstaten. Om synen på kvinnors och mäns lika värde. Om barns rätt till integritet. Om respekten för minoriteter.
Allt detta är resultatet av enskilda människors, folkrörelsers och partiers kamp över decennier.
Den svenska skolan har ett uppdrag att förmedla samhällets värdegrund till varje ny generation. Det civila samhället med föreningar och organisationer håller värdegrunden levande.
Jag tycker det är fullt rimligt att även människor som kommer till Sverige i vuxen ålder får tillgång till koderna till det svenska samhällets kärna.
Därför introduceras samhällsorientering. Jag vill att det ska kopplas till medborgarskap och därför kallas det medborgarskapskurs i folkpartiets integrationsprogram.
Jag var i Marocko i förra veckan. Inom ramen för EU:s och Medelhavsländernas samarbete på jämställdhetsområdet.
Vi var och är överens om att jämställdheten måste öka.
Men skillnaden är att när EU arbetar för jämställdhet så handlar det om att likställa och jämställa kvinnor och män. När Medelhavsländer arbetar för jämställdhet handlar det om att stärka kvinnors roll i samhället, men absolut inte jämställa en kvinna och man.
Det innebär att flickor har rätt till frihet – så länge deras bröder kan kontrollera vad de gör.
Det betyder att homosexuella ska respekteras så länge de inte visar sin kärlek.
I Sverige är det upp till 70 tusen flickor och pojkar i åldrarna 15 – 25 år, som inte kommer få välja sin livspartner. För det gör pappa och mamma åt dem.
Medborgarkurs behövs för att människor som kommer till Sverige i vuxen ålder ska ha möjlighet att reflektera över den värdegrund som de fått från sin uppväxt och skoltid. En värdegrund som många gånger skiljer sig från den svenska.
Vänner! Det finns många som upprörs över denna idé. Men vi ska inte be om ursäkt! Vi ska vara stolta över vårt demokratiska och i mycket jämställda samhälle. De rättigheter som vi genom historien kämpat för ska gälla alla!
Sverige skulle vara mycket fattigare på olika sätt utan alla de driftiga och strävsamma invandrade som Luis, Bicky och Svetlana. Det finns partier som vill påstå motsatsen.
Men vänner, låt mig vara tydlig.
I ett liberalt Sverige är vi inte rädda för mångfald
vi tar strid för en human flyktingpolitik.
vi sätter stopp för en politik som förpassar nyanlända till ett permanent väntrum.
vi kämpar för att flickor och pojkar ska slippa hederskulturer.
vi säger ja till EU och euro.
vi säger ja till globalisering.
vi säger ja till framtiden.
Tack!