Seminarium med Sveriges kommuner och landsting, Stockholm 20 maj 2008
Hur kan vi säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter i kommuner och landsting?
Det talade ordet gäller.
Tack för inbjudan att inleda detta seminarium. Respekten för de mänskliga rättigheterna utgör kittet i en väl fungerande demokrati. Och frågan "Hur kan vi säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter i kommuner och landsting?" är därför grundläggande och viktig.
Jag vill tacka Sveriges kommuner och landsting för Ert ställningstagande vid kongressen i fjol, att "SKL ska verka för att medlemmar får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna". Det är betydelsefullt för arbetet med MR-frågorna i vårt land.
Jag har ingen anledning att betvivla att ni som är här i dag i ert dagliga arbete i kommuner och landsting är medvetna om ert ansvar för, och känner er delaktiga i, arbetet för de mänskliga rättigheterna. Men, tyvärr är det väldigt många som fortfarande frågar sig vad arbete för mänskliga rättigheter har för roll i Sverige.
Länge var det dominerande synsättet att mänskliga rättigheter var frågor som hörde hemma i utrikespolitiken. Att arbetet för mänskliga rättigheter är något som framför allt måste ske på andra håll i världen. Kan vi inte varje dag i medierna följa rapporteringen om brott mot mänskliga rättigheter? I Darfur, i Burma, i Tibet och i Zimbabwe. Vår uppgift bör väl vara att "hjälpa" de andra?
I dag har vi en annan bild av hur det förhåller sig i vårt eget land. Det finns en annan förståelse för frågorna och att även vi har behov av att medvetet och systematiskt arbeta med MR-frågor.
För den enskilde invånaren i landet är det i kontakten med kommunala myndigheter och landsting som hennes eller hans rättigheter blir konkreta. Det är allas vår skyldighet att följa konventionerna på området i vår tjänsteutövning.
För mig som minister rör detta flera av mina ansvarsområden. Det handlar om integration, jämställdhet och diskrimineringsfrågor. Om de nationella minoriteternas rättigheter och demokrati.
Den återkommande kritik som Sverige får från internationella organ som sammanställer läget av de mänskliga rättigheterna i olika länder finns främst inom tre områden.
Det ena området handlar om romernas utsatta situation. Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna - en post som för övrigt svensken Thomas Hammarberg innehar -underströk i sin rapport från 2004 att romer i Sverige drabbas svårt av fördomar och diskriminering. Han framförde att det krävs åtgärder för att komma till rätta med den stora skolfrånvaron och tidiga avhopp från skolan bland romska barn.
Regeringen inrättade Delegationen för romska frågor för lite mer än ett år sedan. Tanken är att den ska vara pådrivande i arbetet med att förbättra romernas situation i landet. Syftet är att främja romernas rättigheter och bidra till att bryta deras, politiska och sociala marginalisering.
Delegationen för regelbundet samtal med företrädare för de romska organisationerna. Inom ramen för dessa samråd har företrädarna lyft fram olika prioriterade områden där de anser att det krävs ytterligare åtgärder. En ständigt återkommande fråga är bristerna när det gäller romernas rättigheter i till utbildning. Många kommuner känner till exempel inte till vilka skyldigheter de har att tillhandahålla modersmålsundervisning i de olika varieteterna av romani chib.
I den kommunenkät som Integrations- och jämställdhetsdepartementet genomförde för drygt ett år sedan visade det sig att kunskaper om våra åtaganden rörande de nationella minoriteterna är bristfälliga. Rätten till skydd för de nationella minoriteterna, och rätten att använda minoritetsspråken i privata och offentliga sammanhang, är en del av det folkrättsliga bindande skyddet av de mänskliga rättigheterna. Sverige är alltså bundet att vidta åtgärder för att förverkliga dessa rättigheter.
Samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar är våra fem nationella minoriteter. Säkert har de flesta av er invånare som tillhör någon av de nationella minoriteterna i era kommuner och landsting. Deras kultur och språk är en del av vårt kulturarv och ska värnas. Samtidigt hotas dessa att försvinna genom trycket från majoritetens kultur och språk.
Uppföljningen av Sveriges folkrättsliga åtaganden visar att det finns stora behov av åtgärder och insatser för att förbättra genomförandet. Det skadar Sveriges internationella anseende och trovärdighet att Europarådet återkommande riktar kritik mot Sverige på detta område. Vi arbetar nu med att utforma en reformerad minoritetspolitik. Utgångspunkter för reformen måste vara att skapa ett bättre skydd för de nationella minoriteterna, så att Sverige kan leva upp till sina internationella förpliktelser.
Ett av målen för minoritetspolitiken är att de nationella minoriteterna ska få möjlighet att påverka i frågor som rör dem. Erfarenheterna visar dock att de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande fortfarande är ytterst begränsade - inte minst ute i kommunerna. Många beslut som rör enskilda fattas på lokal nivå och er roll i förverkligandet av de nationella minoriteternas rättigheter är därför central. En fungerande dialog är nödvändig för att synliggöra de nationella minoriteternas förutsättningar och behov i majoritetssamhället. Därför måste vi finna metoder för att öka deras inflytande och delaktighet.
Vi behöver också ökad kunskap och attitydförändrande arbete. Skolan har en viktig roll när det gäller alla barns rätt till utbildning, men särskilt genom att leva upp till läroplanens krav att alla barn ska grundläggande kunskap om de nationella minoriteterna. Skolan har också en viktig roll när det gäller barn som tillhör de nationella minoriteterna och deras rätt till modersmålsundervisning på sitt minoritetsspråk.
De nationella minoritetsspråkens framtid är oviss. Om språken ska bestå som levande språk i Sverige måste den pågående språkbytesprocessen bland de nationella minoriteterna brytas och vändas. Majoritetssamhället - alltså vi här idag - behöver därför skapa bättre förutsättningar för att stärka de nationella minoriteternas förutsättningar att bevara och revitalisera sitt språk och sin kultur. Bland annat genom att bistå med konkreta verktyg
Det andra området där Sverige kritiseras handlar om våld i nära relationer. Rätten att inte utsättas för våld är en fråga om demokrati och de grundläggande mänskliga rättigheterna. En kvinna som utsätts för våld berövas sina mänskliga rättigheter och hon förlorar möjligheterna att utöva sin egenmakt - att leva sitt liv. Våld mot kvinnor är också ett problem för demokratin. För den som utsätts för så allvarliga kränkningar, som våld i hemmet innebär, finns inget utrymme att vara en politisk varelse och arbeta för förändring, vare sig på det individuella eller samhälleliga planet.
Att anlägga ett "MR-perspektiv" på denna fråga betyder att den inte kan ses som ett privat problem utan som ett samhällsproblem. Mänskliga rättigheter handlar om statens och de offentliga organens ansvar för att lagstifta mot och utreda brott, bestraffa de skyldiga och att stödja dem som utsätts. Det pågår ett arbete men det är långt kvar till nollvision.
Det tredje området handlar om diskriminering av invandrare. En central beståndsdel i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, inte minst inom EG-rätten, är diskrimineringsförbudet. Diskriminering är ett avsteg från den grundläggande principen om alla människors lika värde och rättigheter.
Det krävs krafttag för att komma tillrätta med den diskriminering som förekommer i Sverige. Regeringen lägger särskild vikt vid arbetet mot diskriminering och har lagt fram förslag till en ny och samlad lagstiftning på området.
Regeringen föreslår att den nya lagen ersätter nuvarande sju olika diskrimineringslagar och att en ny myndighet, Diskrimineringsombudsmannen, ska ha tillsyn över efterlevnaden. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2009. Samma datum föreslås bli startdatum för den nya Diskrimineringsombudsmannen. Riksdagen väntas fatta beslut om den nya lagen på torsdag den 22 maj.
Oavsett vilka aspekter av de mänskliga rättigheterna som är mest aktuella inom just era arbetsområden, så vill jag betona att frågorna inte är ytterligare något som nu läggs på era bord. Ni arbetar redan med dem - inte bara här i dag, utan så gott som dagligen. Ni ansvarar för en stor del av de samhällsuppgifter som berör de enskilda medborgarna direkt. En rad av dessa uppgifter har stor betydelse för förverkligandet av de mänskliga rättigheterna. Det rör sig, till exempel, om rätten till utbildning, rätten till bostad, rätten till bästa uppnåeliga hälsa och rättigheter för personer med funktionshinder.
Era verksamhetsområden rör ofta den enskilda individens ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Där är principen om likabehandlig central. Skyddet mot diskriminering, och som en konsekvens därav också bemötande- och attitydfrågor, är av yttersta vikt i ert arbete.
Rättighetsperspektivet är ett sätt att tänka. När vi pratar om barns skolgång handlar det till exempel inte bara om skolplikt. Alla barn har rätt till utbildning! Och vi har den viktiga uppgiften att se till att alla barn kan åtnjuta sina rättigheter. Då räcker det inte att vi konstaterar att en stor del av de romska barnen i kommunen ofta inte går ut grundskolan. Eller att barn med osynliga psykiska funktionshinder mår dåligt i skolan. Då måste vi ta reda på varför det inte fungerar för de här barnen - och göra något åt det. Vi måste se människan, den romska pojken eller tjejen med funktionshindret. Individen får inte reduceras till en siffra i statistiken.
Att ta fram handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna har visat sig vara ett värdefullt verktyg för att säkerställa respekten för individens rättigheter och för att skapa en större diskussion i samhället kring vad ett rättighetsperspektiv faktiskt är. Att vi träffas här idag för att diskutera mänskliga rättigheter visar att arbetet med handlingsplanerna verkligen gjort nytta. Vi har ökad förståelse för frågorna. Vi har flyttat fram positionerna.
En betydelsefull åtgärd i handlingsplanen är inrättandet av Delegationen för mänskliga rättigheter. MR-delegationens uppgift är att, med utgångspunkt från handlingsplanen, främja de mänskliga rättigheterna i Sverige. Delegationen ska bland annat stödja er i kommuner och landsting i ert arbete med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i era verksamheter. Den skall tillhandahålla kunskap, metoder, material och utgöra ett bollplank. Arbetet ska pågå fram till 2010 och Delegationen ska sedan ge förslag på hur stödet till arbetet med de mänskliga rättigheterna i Sverige ska fortsätta.
En förutsättning för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna är att betona våra likheter snarare än olikheter. Att betona olikheter har sällan främjat villkoren för människor som är marginaliserade eller underordnade i ett samhälle. Vi vet att det till exempel inte har främjat kvinnors möjligheter att uppnå medborgerliga rättigheter och möjligheter. Att betona kvinnors och mäns likheter som människor och samhällsvarelser har däremot visat sig mer fruktbart politiskt, vare sig det gällt rösträtt eller tillgång till högre utbildning.
Flera av er har redan påbörjat ett systematiskt arbete med frågorna. Andra är i början av processen. Oavsett var ni står i dag är jag säker på att denna kunskaps- och inspirationsdag kommer att ge er många värdefulla idéer som ni kan ta med hem och omsätta till praktisk handling!
Tack!