Tal vid folkpartiets kommunala riksmöte i Västerås 26-27 april 2008
Ni känner alla till låten Imagine. Imagine är en vision. John Lennon hade en dröm om ett bättre samhälle. Jag har en vision av vårt framtida Sverige.
Jag ser med oro på de växande klyftorna som gör Sverige till ett tudelat land mellan de som har och de som inte har möjligheter att vara del av samhällsgemenskapen. Vi vet att segregationen påverkar skolresultaten.
Jag ser med oro på att utanförskapet förs vidare till nästa generation.
Det går i arv från föräldrarna till barnen när föräldrarna passiviserats så till den grad att de inte längre är delaktiga i sina barns liv.
Den oron är drivkraften i mitt politiska arbete och engagemang.
För ett par år sedan inledde folkpartiet ett viktigt arbete. Vi gjorde en kartläggning av utanförskapet i Sverige. Rapporterna visade tydligt hur utanförskapet ökade under den socialdemokratiska regeringen. Inom kort kommer en uppföljning av utanförskapskartan presenteras. Utanförskapets karta 2006. Då kommer vi ha statistik på utbredningen av utanförskapet under hela den förra mandatperioden – arvet efter Sahlin.
Redan nu kan vi se att det inte kommer bli rolig läsning. Aldrig har parollen ”alla ska med” ekat tommare. Trots att konjunkturen vände uppåt mellan 2004 och 2006 fortsatte utanförskapet att fördjupas. Antalet utanförskapsområden under mandatperioden 2002–2006 ökade från 128 till 156, och antalet invånare i områdena växte med 25 procent. Socialdemokraternas uteblivna solidaritet ser ut att ha slagit särskilt hårt mot kvinnorna. Statistiken tyder rentav på att sysselsättningen i många av dessa områden sjönk när andelen sysselsatta i riket som helhet ökade. Den konjunkturförbättring som skedde nådde aldrig de boende i utanförskapsområden. Situationen för skolorna i dessa områden är fortsatt mycket allvarlig. 40 procent av niondeklassarna läsåret 06/07 gick ut grundskolan utan att klara kunskapsmålen.
Detta är arvet från socialdemokraterna och Mona Sahlin. Bokslutet från dem som slår sig för bröstet och pratar om solidaritet och rättvisa. Men vilken rättvisa finns i svikna löften och krossade drömmar? Människor som inget hellre ville än att få arbeta och bidra doldes effektivt i nya kolumner och åtgärder. Var fanns solidariteten med de unga som idag lämnar grundskolan utan att nå kunskapsmålen? Unga som nu riskerar att ärva det utanförskap som Mona Sahlin och den socialdemokratiska regeringen förpassade deras föräldrar till?
Alla kan bidra är temat för riksmötet.
Vi sitter med i en regering vars målmedvetna ambition är att människors egenmakt ska öka. På område efter område arbetar vi för att ge människor redskap att påverka såväl sin vardag som samhället i stort. Vi hävdar envist arbetslinjen som ett viktigt sätt att bryta utanförskapet. Alla vet att med arbete följer också gemenskap istället för utanförskap, oberoende istället för beroende av bidrag och andras insatser, självtillit istället för självanklagelser.
Vi fokuserar på att bryta utanförskapet – ett av våra viktigaste uppdrag. Med hjälp av politiken skapa förutsättningar för allas delaktighet. Svensk arbetsmarknad har inte sett så här bra ut på nära 20 år. Sysselsättningen stiger i en takt vi inte sett på många år.
Åtgärder för att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden för dem som står längst bort har givit resultat. Utanförskapet har minskat med 165 000 personer sedan Allinsen tog makten. Förra året, under 2007, skapades 92 000 nya jobb. Hälften av dessa jobb gick till en person med invandrarbakgrund. Arbetslösheten bland utrikes födda minskade med 14 000 personer.
Jämför det med socialdemokraternas sista år vid makten då arbetslösheten bland utrikes födda ökade med 9 000 personer.
Tillsammans med utbildningsminister Jan Björklund har ett reformpaket för sfi presenterats - sfi-lyftet. Sfi-lyftet innebär en genomgripande satsning för att förbättra undervisningen i svenska för invandrare. Med kompetenshöjning för sfi-lärarna, nationella slutprov på samtliga studievägar och tydliga mål i kursplanen vill vi skapa bättre förutsättningar för lärandet. Ett stort problem med dagens sfi-undervisning är att studierna är alltför utdragna. Nu införs en tidsbegränsning, förslagsvis på 3 år. Sfi blir därmed en renodlad introduktionskurs. Satsningar på snabb validering av utländska examina och kompletterande utbildningar har också gjorts.
Vi kan göra och gör mycket politiskt för att minska utanförskapet. Jag är samtidigt väl medveten om att politiken inte räcker till för att lösa alla problem i samhället. Det krävs något mer än enbart politiska insatser. Det krävs en gemensam insikt om att arbetet mot utanförskapet är en utmaning för alla som värnar välfärdssamhället. För staten, kommunerna och landstingen inom den offentliga sektorn. För de privata företagen och organisationerna, som blir alltmer villiga att se sitt samhällsansvar. Och inte minst för aktörerna inom det civila samhället, som ofta drivs av ett starkt engagemang för utsatta människor.
Låt mig exemplifiera hur ett samspel mellan de politiska besluten och det civila samhället kan se ut; Självklart ett samspel som alltid måste ske med respekt för varandras respektive roller.
För en tid sedan presenterade regeringen en handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor. Kvinnojourerna är här en viktig aktör i detta arbete.
Det är en rörelse som hängivet hjälper och ger skydd åt utsatta kvinnor när det offentliga inte tagit tillräckligt ansvar. En rörelse som utför en viktig samhällsuppgift och som samtidigt påverkar samhället, politiken och lagstiftningen.
Här blir det tydligt att det civila samhället är ett ovärderligt komplement till de offentliga verksamheterna. Ett ökat samarbete mellan stat, kommun och landsting och idéburna organisationer är här nödvändigt för att arbetet mot denna typ av våld ska bli kraftfullt och effektivt.
Jag är övertygad om att aktörer inom den ideella sektorn har potential att göra ännu mer. Och därför har regeringen under våren, i dialog med idéburna organisationer verksamma inom det sociala området, arbetet fram förslag till överenskommelse om relationerna mellan staten och den ideella sektorn.
En överenskommelse där staten gör vissa åtaganden. Bland annat åtagandet att verka för att fri konkurrens råder så att idéburna organisationer kan konkurrera på likvärdiga villkor med andra aktörer inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Vi vill se en mångfald av utförare inom hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens omsorg om äldre och om personer med funktionsnedsättning.
Vi måste också minska den statliga styrning som försvårar för mindre aktörer att verka på lika villkor med andra aktörer.
Dialogen har byggt på insikten att det inte längre enbart är den offentliga sektorn som är grunden för den sociala välfärden. Den bygger på insikten att samhället är större än staten och att engagemang och idealitet också är viktiga förutsättningar för välfärden. Det är också uppenbart att vårt samhälle inte är färdigt och alltid kommer att vara ofärdigt. Det finns alltid människor som står utanför utan att själva ha valt att göra det.
Vår vision måste vara att skapa ett samhälle som tar vara på enskilda människors engagemang för att råda bot på utsatthet och utanförskap.
Ett samhälle som bygger på viljan att skapa ett föreningsliv öppet för alla,
ett välkomnande grannskap, en trygg miljö för barnen att växa upp i,
ett bra land att leva i, och som också känner solidaritet med människor bortom vårt lands gränser.
Det är ett samhälle som utgår från den enskilda människan och hennes ansvarstagande för sitt eget liv och för andra. Det är ett samhälle som vilar på insikten om att det är när den enskilda människan har kraft och möjlighet att påverka sitt eget liv som hon också kan vara med och påverka samhället.
Vi har lärt mycket om hur dialogen och samtalet mellan olika parter kan föra utvecklingen framåt. Jag kommer att föreslå en motsvarande dialog när det gäller introduktionen av flyktingar.
Alla kan bidra med något.
Det politiska arbetet ger oss rika möjligheter att vara med och påverka, det gör oss delaktiga. Men, för många människor upplevs möjligheterna till inflytande och delaktighet som en illusion. De känner ingen samhörighet med de politiska partierna eller ens med folkrörelserna. Deras vardag präglas av utanförskapet, de känner sig utestängda. Och vi som är aktiva inom politik och föreningsliv måste ställa oss den svåra och självkritiska frågan om vi också bidrar till att stänga dem ute. Utan sammanhållning kan vi aldrig skapa ett välmående samhälle och en fungerande demokrati.
För att utveckla en bättre känsla av sammanhållning räcker det dock inte med att skapa lika möjligheter för alla ekonomiskt och socialt. Lika viktigt är, att det finns en gemensam vision och känsla av tillhörighet. Samhörighet oavsett vilken kultur eller tro vi bekänner oss till. Solidaritet och delaktighet i vår gemensamma framtid.
Många människor lever isolerat. Det sker för få möten mellan generationer, mellan olika föreningar och mellan människor i landsort, förort och innerstad.
Kontaktytorna måste bli fler för att skapa en social sammanhållning i Sverige. När bland annat medborgarskapets betydelse som symbol för tillhörighet till samhället minskar behöver vi diskutera vad som i stället kan hålla oss samman. Om vi inte delar religion eller kultur med våra grannar vad kan då förena oss och få oss att känna samhörighet?
Jag menar att utgångspunkten är den gemensamma värdegrunden. Sverige ska kännetecknas av respekt för demokratin och mänskliga fri- och rättigheter. Respekt för rättstaten, marknadsekonomi och jämställdhet. Det är detta som är basen - fundamentet i det svenska samhället. Den gemensamma värdegrunden.
Jag oroas av de fenomen i samhället som orsakar rispor och sprickor i samhällsfundamentet. Det är t ex oacceptabelt att människor hindras inträdet in till arbetsmarknaden på grund av sin bakgrund. Det är orimligt att det i Sverige på 2000-talet finns flickor och pojkar som inte själva får välja sin livspartner.
Att mäns våld mot kvinnor, en av de grövsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, fortfarande är utbrett. Att personer nekas inträde på en restaurang på grund av sin hudfärg eller att man avisas från en krog för att man kysser en person, sin partner – av samma kön.
Människor skall mötas med respekt för sin särart, inte med misstroende och fientlighet. Det finns ett etniskt, socialt och regionalt utanförskap, som innebär att stora delar av befolkningen inte deltar i det offentliga samtalet.
En avsaknad av kunskap om och förståelse för de mänskliga rättigheterna och det egna ansvaret i en rättsstat.
Jag har därför tagit initiativ till en dialog om hur den gemensamma värdegrunden kan förstärkas. Jag kommer under våren bjuda in till samtal om vår värdegrund. Forskare och praktiker. Organisationer, närverk och företag.
Kommuner, landsting och myndigheter. Möten och konferenser ska hållas.
Nya nätverk ska bildas. IT blir ett viktigt redskap för erfarenhetsutbyte och kommunikation. Och 2010 sker en sammanställning av idéer och rekommendationer för det fortsatta arbetet.
Imorgon går startskottet för folkpartiets vårkampanj – ”Arbete och språk ger integration”. Jag vill uppmana er alla att aktivt delta i kampanjen och ta lokala initiativ för att stärka integrationen i er kommun. Med en fungerande integration växer Sverige och det vinner vi alla på.
Men glöm aldrig bort att vårt arbete för att bryta utanförskapet handlar om människan och hennes möjligheter att forma sitt liv.
Individen får aldrig reduceras till att vara en siffra i statistiken över antalet flyktingar, eller över antalet kvinnor som misshandlas eller över antalet människor som lever i utanförskap.
Vi måste alltid se människan. Här kan vi alla bidra.
Tack!