Tal vid konferensen "Nordiska kvinnor mot våld"
Stockholm 5 september 2008
Tack för inbjudan att inviga denna konferens om ett viktigt och akut samhällsproblem.
Våld är en fråga om demokrati. Våld är en fråga om mänskliga rättigheter. Det finns inget som begränsar en människas frihet så som våld. Den som utsätts för upprepat våld har svårt att hävda sig som politisk varelse. Hon riskerar sin ekonomiska självständighet för att hon inte kan resa sig ur sängen och gå till jobbet. Hon kan inte vara förälder till sina barn för att barnen tvingas ta hand om sin mor.
Vi samlas och samarbetar över landgränser för att våld mot kvinnor är ett universellt problem. Ett problem som vi inte kan acceptera förekomsten av. Vi samlas för att vi är övertygade om att det finns lösningar för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi samlas för att vi har en gemensam vision om tillvaro utan våld eller hot om våld, av dem som står oss närmast.
46 procent, nästan hälften av alla kvinnor i Sverige har utsatts för våld i någon form någon gång efter sin 15 års dag. Det betyder att i princip alla svenskar känner någon som har misshandlats. Det kan vara en syster, mamma, en partner eller vän. Oftast vet vi dock inte om det. Och det handlar om att det fortfarande är skamligt att prata om våld i nära relationer. Skamligt att erkänna att man blir misshandlad och behöver hjälp.
Förra året tog polisen emot 27 000 anmälningar från kvinnor som misshandlats. Enligt Brottsförebyggande rådet utgör dessa anmälningar endast en fjärde del av allt våld i hemmet. Många tror fortfarande att våld i nära relationer är en marginell företeelse, men dessa siffror säger oss nåt helt annat.
Sedan förra veckan pågår det en debatt på nätet om våld och sex. Två av våra mest kända kulturpersonligheter (kvinnor) gick ut i en debattartikel och bad om vår förståelse för att våld i nära relation kan vara bra för den sexuella samvaron.
Jag citerar: "När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?" Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?".
Att det finns människor som vill ha våldsam sex, det vet vi. Och det respekterar jag. Men sedan när blev kombinationen först misshandel och sen sex något positivt? Och varför skulle just våld mot kvinnan vara ett afrodisiakum i ett förhållande? Finns det män som vill bli misshandlade av sina partners som ömhetsbevis?
En fråga som många utländska kollegor och journalister brukar ställa är: varför blir kvinnor slagna i världens mest jämställda land? Jag har aldrig haft något tillfredställande svar på detta. Men den inställning som båda dessa kvinnor har i denna fråga visar att vi fortfarande har mycket kvar att kämpa mot. Zandén och Gyllenhammar borde avsätta en del av den tid de verkar ha i överflöd till att besöka en kvinnojour.
Två saker anser jag vara viktiga i kampen mot våld i nära relationer. Kunskap och samverkan:
Kunskap för att vi bättre ska kunna förebygga eller förhindra våldet. Kunskap för att vi bättre ska förstå våldets mekanismer och konsekvenser. Kunskap för att vi behöver starkare koppling mellan forskning och det praktiska arbetet mot våld. Vi måste kunna garantera drabbade kvinnor och barn stöd, skydd och rehabilitering som bygger på forskningsbaserad kunskap. Regeringen kommer inom kort inrätta ett forskningsprogram kring våld i nära relationer.
Sen har vi samverkan. I onsdags var jag, och några av er i publiken, i Malmö för att inviga polisens nya mottagningslokaler för misshandlade kvinnor och deras barn. Malmö har länge haft välfungerande kvinnofridsprogram där samtliga relevanta aktörer har kunnat samarbeta.
Tanken med kvinnofridsprogram är att den kvinna som utsätts för misshandel inte ska behöva bete sig som en kund på shoppingrunda för att få det stöd och den hjälp den har rätt till. Det är inte den utsatta kvinnan som ska söka sig runt till olika myndigheter. Offret ska vara i centrum och systemet ska verka runt henne.
Nu går Polisen och Malmö stad vidare i sitt arbete för att skapa bästa möjliga förutsättningar för den utsatta kvinnan. Den fysiska miljön ska anpassas efter de utsatta kvinnornas behov.
Man kan egentligen fråga sig varför detta inte skett tidigare. När vi bygger förskolor anpassar vi lokalerna efter barn. Likadant resonerar vi när vi bygger äldreboende. Varför har vi inte anpassat platser dit kvinnor och barn som just gått igenom traumatiska upplevelser vänder sig?
"Borta bra men hemma bäst" brukar man säga. För de kvinnor och barn som behöver kvinnofridsprogram är hemma inte alltid bäst. För dem måste det finnas platser som ändå kan skapa en hemmakänsla och trygghet.
Som social- och jämställdhetsminister 1991-94, gjorde Bengt Westerberg två saker som är avgörande för att vi är här i dag, och kan fira att Kvinnofridspropositionen fyller 10 år. 1993 tillsatte han en utredning med uppdrag att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution. Samma år tillsatte han en kommission med uppdrag att, utifrån ett kvinnoperspektiv, göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.
Dessa två utredningar ledde fram till kvinnofridspropositionen, som Ulrica Messing la fram och som Margareta Winberg, tidigare jämställdhetsminister, ska tala mer om senare i dag. I och med det kriminaliserades köp av sex och vi fick ny brottsrubricering - kvinnofridsbrott.
I dag är det jag som är jämställdhetsminister, och har lagt fram en handlingsplan för att motverka mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer. Kampen går vidare, och förhoppningsvis hittar vi lite bättre metoder för varje länk i kedjan.
Så kan man beskriva historien. Ministrar och propositioner. Liksom kungar och årtal, som gammeldags historieundervisning i skolan. Men det finns också en annan historia. En kamp förd av tusentals kvinnor som aldrig får sina namn i boken om Sveriges politiska historia. Kvinnor som har jobbat ideellt med att hjälpa de utsatta kvinnorna och barnen. Kvinnor, och en och annan man, som har kämpat i sina länder och i internationella organisationer för att få upp de här frågorna på agendan. De ideella kvinnojourerna i Sverige är en ovärderlig del av stödet för utsatta kvinnor. Ni kommer alltid att fylla en viktig funktion. För inget kan ersätta den värme som finns, där eldsjälar går samman och kämpar för en.
Jag vill bara påpeka att det varken är ministrar eller myndighetschefer som står här scenen som är huvudpersonerna i dag. Ni är huvudpersonerna.
Handlingsplanen som regeringen presenterade i höstas innehåller 56 åtgärder som väntas kosta 800 miljoner kronor närmaste tre åren. Utgångspunkten är den våldsutsatta kvinnans behov av skydd och stöd. Åtgärderna är verksamhetsinriktade och omfattar sex olika insatsområden.
Ökat skydd och stöd till våldsutsatta. Vi måste garantera varje våldsutsatt kvinna stöd och hjälp oavsett var i landet de bor. Stärkt förebyggande arbete, där barn och unga är en prioriterad målgrupp. Stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet. Straffen ska vara rimliga och samhället ska tydligt markera allvaret i den kränkning som sådan brottslighet innebär. Utveckling av insatser riktade till våldsutövare. Ska våldet upphöra måste mannen sluta slå. Och inte minst behövs ökad samverkan och ökade kunskaper.
En punkt i handlingsplanen handlar om uppdraget att utvärdera kvinnojourers arbete och metoder. Syftet med uppdraget är skapa förutsättningar för ett utvecklingsarbete inom ideella kvinnojoursverksamheter. Detta utvecklingsarbete, där regeringen har stöd av SKR och ROKS, är ett första steg mot att närmare koppla ihop forskningen med det praktiska arbetet.
I år firar FN:s deklaration för de mänskliga fri- och rättigheterna 60 år. Ett dokument där många grundläggande liberala värderingar manifesteras men långt ifrån uppfyllda.
När jag utsågs till minister fick jag frågan; vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan? Mitt svar blev då att det finns många viktiga jämställdhetsfrågor men att kampen mot mäns våld mot kvinnor är den mest akuta jämställdhetsfrågan. Något som den senaste tidens statistik vittnar om.
Som minister är det olämpligt att uttala sig om enskilda fall. Men inget förbjuder en minister att oroas och förfäras över enskilda kvinnors utsatthet. Bakom all statistik som vi har rätt att kommentera, finns alltid enskilda människor.
En kvinna som utsätts för våld berövas sina mänskliga rättigheter. Hon förlorar möjligheterna att utöva sin egenmakt - att leva sitt liv så som hon önskar. Att anlägga ett "MR-perspektiv" på denna fråga betyder att den inte kan ses som ett privat problem, utan som ett samhällsproblem. Mänskliga rättigheter handlar om statens och de offentliga organens ansvar för att lagstifta mot och utreda brott, bestraffa de skyldiga och ge stöd åt dem som drabbas.
"Mänskliga rättigheter - är kvinnors rättigheter". Det för tankarna till FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 där Hillary Clinton höll ett tal med just denna rubrik. Det borde vara en självklarhet för alla att begreppet "alla människor" i våra konventioner innebär både kvinnor och män. Men så är det inte.
Under sydafrikanska apartheidregimens dagar slöt världens länder upp mot kränkningarna av den svarta befolkningens mänskliga rättigheter. Det var rätt och riktigt. Men när ska världens demokratier och folkrörelser i den fria världen sluta sig samman och protesterat lika högt mot stater som kränker sin halva befolkning. Afghanistan, Iran, Turkiet, listan på länder där kvinnors mänskliga rättigheter allvarligt kränks kan göras lång. Fick jag möjligheten att skriva om konventionen i dag, skulle jag göra det tydligt att alla människor innebär att - både kvinnor och män - har samma värde och rättigheter.
Tack för uppmärksamheten!