Som äldreforskare får man många uppslag på medmänsklighet. Att lätta på ensamheten för gamla är en klart godkänd gärning. Att få komma utanför hemmets väggar stod högst på önskelistan bland äldre i en Göteborgsstudie för drygt tio år sedan. Vi tror denna vardagliga händelse står sig bra än idag. Högt i kurs stod också bättre hälsa och tillskott i släkten genom barnbarn. Men det är ju inget man direkt kan beställa för att uppvakta med den 14 februari!
Bland negativa livshändelser var det mycket man som gammal inte önskade sig – men fick ändå. Sjukdom var en klart numerär etta. Förluster och sorg rår vi heller inte över. Skilsmässor och bråk om barnbarnen var det sista man önskade sig. Att lyfta bort sådant elände skulle nog skattas av de gamla som en gudagåva.
Men att låna sitt öra till våra äldre kostar inget. Möjligen frestar det på. Tänk så välgörande ett samtal kan vara! Den bekymrade får prata av sig, och vi andra blir litet mer erfarna och varsamma - i bästa fall.
En sorts problematik, som särskilt äldre ensamma kvinnor upplevt som droppen av hjärtlöshet, kan tyckas tangera kriminalitet och lurendrejeri av värsta sort. Bittert berättar nyblivna änkan Margit om hur hon blivit av med sin ”pensionsförsäkring”, som – henne ovetandes - skulle kunnat bestå av den döde makens stora frimärkssamling. Själv var hon inte filatelist, men hade alltid varit nöjd med att ”gubben haft ett brinnande intresse att ägna sitt barnlösa liv åt”. Tio dagar efter Eriks död drog gode vännen, också samlare, iväg med två resväskor fulla med Eriks frimärken ”för att hjälpa Margit att bli av med dem”. Änkans tacksamhet för de fem tusenlapparna byttes i förtvivlan, när en annan frimärksvän uppgraderade värdet av samlingen. Några papper på transaktionen stod aldrig att finna.
Ekonomiska bekymmer som änka kan bli för mycket för det gamla hjärtat. Pensionen räcker inte längre till att bekosta trerummaren från femtiotalet, än mindre till gåvor till barn och barnbarn. Även närstående kan bli profitörer och utarma både den gamlas plånbok och sinnelag. Änkan Britta köpte sig ur ensamheten genom att ge bort ett fint smycke till sonhustrun varje gång denna kom på besök. Men det fanns en botten i skrinet, och då upphörde även påhälsningarna. Hjärta och smärta rimmar faktiskt.
Änkan Signes gamla trerummare blev ”inne” och begärlig. Då kom bekantas barnbarn från sin etta i ytterområdet och fick med den gamla på ett byte. ”Nu när du blivit ensam har du väl inte råd med din höga hyra?!” Amasonen i skick som ny i garaget, kom grannpojken över för en spottstyver. Garageplatsen likaså, Signe hade ju inte körkort. Till sommarstugan kom därför inte Signe mer, så den belastningen kunde en annan person med hjärtat på fel ställe hjälpa henne av med.
Gamla Margit, Britta, Signe eller Gustav (som slutade äta som ensam änkeman) är fiktiva på papperet men alldeles för verkliga och många i levande livet. Låt oss utsträcka vår hjärtlighet till att omfatta även dem med gott uppsåt och inte frestas att tippa dem i fallgropar som de aldrig tar sig upp ur. Hjärtat brustet av sorg är ingen myt.
Agneta Grimby & Åsa K. Johansson
Geriatriken SU, Göteborg
Barbro Westerholm
Prof. Em., Riksdagsledamot (fp)
Publicerad i tidningar som använder sig av Liberala Nyhetsbyrån.