Redaktören har bett mig att reflektera över mina tio år i SÄLs styrelse. De har för mig varit viktiga år för i SÄL finns min professionella familj. Jag blev ju inte den barnläkare jag drömde om att bli när jag valde att läsa medicin. Olika omständigheter ledde till att jag blev forskare, läkemedelskontrollant, byråkrat, politiker och lobbyist. Det har jag skrivit om i ett av SÄLs Medlemsblad. Det innebär att jag under min livsresa verkat i en miljö där det funnits få kollegor i min närhet. Hemma fanns förstås kurskamraten Peter som också han lämnade den kliniska verksamheten för att finnas bland helt andra yrkesgrupper. Han har varit och är ett ovärderligt stöd och bollplank för mig när det gällt att lösa knepiga frågor.
De första sex åren i SÄL var jag vice ordförande. Jag lärde mig mycket av Hans Rundcrantz, företrädaren, som hade varit Läkarförbundets ordförande med ett stort nätverk av kollegor kring sig. Halle, mångårig sekreterare i SÄL och redaktör för Medlemsbladet var också en ovärderlig läromästare.
Först litet historia
Någon urkund från SÄLs första möte står inte att återfinna och det är kanske inte så konstigt för de ansvariga för SÄL har haft kontoret i sina hem. Vid flyttar och storstädning kan mycket försvinna. Av Karl-Johan Grenabos minnen berättade under en SÄL-resa till Hamburg 1990 framgår att födelseåret måste ha varit 1967. SÄLs uppgifter var att verka för kamratlig samvaro, medicinsk och kulturell fortbildning samt tillvaratagande av medlemmarnas sociala och ekonomiska intressen. Den fråga, som vid tiden för bildandet var aktuell, var de äldsta läkarnas urusla pensioner som det var nödvändigt att göra något åt. Läkarförbundet visade inget intresse för frågan, men när lasarettsläkarföreningen (numera sjukhusläkarföreningen), överlät två platser i fullmäktige till SÄL blev det fart på handläggningen av pensionsfrågan. Hur den löstes har jag ingen kännedom om men idag har vi inga läkare som kan betraktas som ”fattigpensionärer”.
Nästa fråga dök upp i riksdagen 1972 – 1973. Den var föranledd av en motion som socialutskottets ordförande Karlsson i Huskvarna väckt. Han ifrågasatte äldre läkares förmåga att utöva läkaryrket. Han hade uppmärksammat att Socialstyrelsen på två år fått in 300 klagomålsärenden och han förutsatte att dessa gällde äldre läkare. SÄL begärde att Socialstyrelsen skulle snabbutreda frågan men det hade styrelsen inte tid med. Då åtog sig Per Stenbeck i SÄLs styrelse att göra en genomgång av anmälningarna. Den visade att det endast fanns två äldre läkare bland de 300, en 67-årig ”sprutdoktor” samt en 70-årig, duglig och allmänt aktad läkare, som glömt anmäla ett dödsfall till polisen. Ansvarsnämnden lät bero vad som förekommit i det sistnämnda ärendet. SÄLs årsmöte beslöt att utredningen skulle översändas till motionären och offentliggöras i pressen. Karlsson tog tillbaka sin motion. Det var som jag ser det SÄLs första attack mot ålderismen. Det har blivit flera med tiden och kampen måste fortsätta för det förekommer tyvärr en negativ syn på äldre i samhället, också på äldre läkare.
Alltsedan 1967 har SÄL arbete legat inom de tre ursprungliga verksamhetsområdena. Här några exempel främst från de fyra år som jag varit ordförande.
Kamratlig samvaro
SÄL har utgjort och utgör ett viktigt socialt närverk för äldre läkare men också för deras partners. Till en början fick läkarfruarna (läkare var ju till en början mest män) inte delta i SÄL-mötena. De ordnade därför egna ”tjejmöten”. Efter ett avslag på ansökan om deltagande 1971 veknade de manliga läkarna någon gång 1973 eller 1974 och det blev möjligt för ”tjejerna” att delta i vår- och höstmötena. Senare fick också efterlevande till SÄlar att fortsätta åka på SÄL-möten efter makens/makans bortgång. I SÄL är vi mer än väl medvetna om hur viktigt det är att bevara de sociala nätverken när leden glesnar kring en.
Vår- och höstmötena med sina seminarier om aktuella hälso- och sjukvårdsfrågor och vetenskapliga föredrag varvade med kulturella inslag har varit av hög kvalitet. De lokalt ansvariga har gjort sitt allra bästa för att visa upp vad man varit särskilt bra på på den egna mötesorten och vad man utvecklat inom hälso- och sjukvården. Vi som var med i Mora minns redovisningen av hälsoproblemen i Vasaloppsspåret och hur man klarade av dem. I Arvidsjaur blev det så uppenbart att nöden är uppfinningarnas moder. Det är ingen slump att det var där man började utveckla ambulanshelikopterverksamheten och att telemedicinen fått så starkt fäste där. Med stora avstånd måste man ta vara på allt vad tekniken bjuder för att minska de nackdelar långa avstånd för med sig.
De kulturella inslagen på mötena ska inte förglömmas. Vi har fått lära oss mycket om vad Sverige har att bjuda på i form av kulturarv. Och nu senast, i Tylösand, föredraget om flyttfåglarna som tar sig fram över klotet snabbare än jetplan var fascinerande.
Vi har varit med om kulinariska höjdpunkter och kvällsunderhållningar av sång, musik och spex. Spexet ”Nyköpings gästabud” var oförglömligt. Det kan mäta sig med klassiska Uarda. Här entresången på melodin Vintern Rasat:
Vi skall nu för Er på scenen visa
Hur det här egentligen gick till
För att lättast kunna det bevisa
Låter vi nu tiden strax stå still
Vi tar Er till trettonhundra-talet
Vid kung Birgers bord på Nyköpingshus
På en fest där nästan allting gick galet
Skall vi kasta nytt historiskt ljus.
Min pappa sa ibland att han ville att tiden skulle stå still, det var i ögonblick när livet var som bäst. Det är så jag känt det på SÄL-mötena. Och jag tror andra SÄLar delar min uppfattning att tiden då måste få stå still ett tag för att vi skulle hinna njuta. . Inför hemresan från varje SÄL-möte har jag fått höra ”det här mötet var det allra bästa”. Jag frågar mig nu, var går gränsen för att mötena ska kunna bli bättre. Jag hoppas att den höga kvaliteten på de möten som varit inte avskräcker SÄLar på andra orter att ta sig an ordnandet av nya möten. Jag tror mig veta att tidigare arrangörer haft väldigt roligt under förberedelserna även om det inneburit en massa arbete.
I Skåne och Väst-Sverige har man tyckt att det inte räckt med verksamheten på riksplanet. Skåne-SÄL och Väst-SÄL har därför bildats för att lokalt tillgodose SÄLarnas behov av fler gemensamma träffar och resor. Jag skulle önska att kollegor i andra delar av landet tog initiativ till bildandet av lokala SÄL-föreningar. Ta kontakt med SÄLarna i Skåne och Väst så får ni höra hur man kan göra för att få igång en verksamhet som visat sig vara väldigt värdefull.
SÄL-resorna till båda nära och fjärran resmål med sevärdheter och kulturella inslag är också viktiga för SÄLarna. Tyvärr har jag ännu inte hunnit resa med på någon men hoppas att tillfälle es när jag inte längre är riksdagsledamot. Tack Nils Tryding för allt arbete Du lagt ner på dessa resor och jag beklagar djupt att Johan Waldenström som tog över ansvaret med sådan entusiasm av hälsoskäl inte kan fortsätta.
Medicinsk och kulturell fortbildning
Föredragen vid SÄLmötena och artiklarna i Medlemsbladet som utvecklats till SÄL-bladet innehåller såväl medicinsk som kulturell fortbildning. De utgör också en bit medicinhistoria. Ta t.ex. artiklarna under huvudrubriken Tillbakablickar. De är sannolikt kortvarianter av de memoarer skribenterna aldrig kommer att få tid att skriva. Alla är värda att kommentera men spaltutrymmet tillåter mig bara att kommentera tre. Jag har valt dessa tre för att de är kopplade till min egen historia.
Den första är den Håkan Westling skrivit. Han beskriver sitt liv som slumpens skördar. Det var ju så det blev också för mig. Att hans liv blev som det blev berodde på att oväntade möten, ibland ett telefonsamtal styrde hans yrkesval. Han blev inte kliniker utan klinisk fysiolog, forskningsrådsledamot, facklig företrädare och rektor och mycket annat. Därefter kom en period som han betecknar som passionerat pensionärspyssel, nämligen när han skrev boken om Ivan Bratt. Mitt liv har också styrts av slumpmässiga möten. Jag har inte hunnit fram till det passionerade pensionärspysslet än men ser fram emot det. Kanske allra viktigast är det Håkan Westling skriver om privatlivet. Han sammanfattar det med ”på hemmafronten allt gott – i torrt och vått”, underförstått att ska man klara av omvärldens utmaningar och snålblåst så måste man ha det bra hemma. Jag håller med om det till 100 procent. Jag håller också med om att segling ger total avkoppling även om jag aldrig kom längre än att bli en lydig gast och hopp-iland-Kalle.
Den andra jag vill ta upp är Kerstin Hagenfeldt, rubricerad som Gynekologiens Grand Old Lady, och första kvinnan i många positioner. Kerstin och jag började liksom våra män läsa medicin på KI hösten 1953. Vi har följt varandras öden under årens lopp även om vi inte hann umgås så mycket på grund av jobb och barn. Kerstin minns i sin Tillbakablick sätesbarnet som kom ut som skjuten ur en kanon utan armar, det var ett av de första neurosedynbarnen i Sverige. Jag minns hur neurosedynkatastrofen präglade arbetet på Medicinalstyrelsens läkemedelsbyrå där jag var föredragande läkare. Hon minns som gynekolog de illegala aborterna, introduktionen av abortlagen, avhandlingsarbetet med kopparspiral, kampen om kvinnans rätt till gynekolog i primärvården, ordförandeskapet i Läkaresällskapet och SBU samt inte minst internationella det internationella arbetet. Jag minns två unga kvinnor som jag såg på obduktionsbordet på Södersjukhuset under kursen ytterligare patologi och som dött efter illegal abort. Jag minns hur Axel Ingelman-Sundberg och jag stred för att få Medicinalstyrelsen att godkänna perorala antikonceptionsmedlen. Och sedan följde år då jag fick ta mig an att forska kring p-pillrens biverkningar.
Det vi upplevt av illegala aborter och p-pillereffekter gjorde oss högmotiverade att delta i en arbetsgrupp 1975 vars uppgift var att ta fram metoder för att förebygga oönskade graviditeter. Abortlagen hade just satts i sjön. Kerstin var med som gynekolog och jag som p-pillerforskare. Tillsammans med andra initierade vi bland annat föreställningar om sex-och samlevnadsfrågor producerade av fria teatergrupper och som skulle uppföras i skolorna. Pjäserna med efterföljande diskussion mottogs väldigt positivt men i bibelbältena var det stopp. Vi bearbetade generaldirektörerna Orring och Rexed i Skolöverstyrelsen resp. Socialstyrelsen och de backade upp oss: skolledarna i hela landet skulle satsa på den här undervisningen. Vi lyckades centralt men inte lokalt. Religionen var en alltför stark motståndare. Ibland tänker jag på hur många kvinnoliv religionen har på sitt samvete.
Lika viktigt som att förebygga oönskade graviditeter och att bejaka abort när en kvinna känner att hon inte kan ta ansvar för ett barn är det att hjälpa människor med stark barnlängtan att få barn. Det har om någon Lars Hamberger arbetat med. Det återfinns i hans Tillbakablick Barnlöshet - ett löst problem? Han har varit med från början och skrivit IVF:s historia, om genetisk diagnostik PGD och utvecklat frystekniker. Assisterad befruktning med IVF-teknik och spermadonation kan inte längre sägas vara en mediko-tekniskt utan snarare ett socio-ekonomiskt problem som även belastas med såväl legala som religiösa olösta restriktioner och tabun. Här måste vi arbeta vidare och också med frågor som ensamståendeinsemination och embryodonation liksom den komplicerade frågan om surrogat/värdmoderskap.
Det här är bara tre av alla dem som skrivit om sina spännande liv. Jag hoppas serien fortsätter och då också med kollegor som medierna inte uppmärksammat men som levt minst lika spännande, viktiga liv som de tre jag nämnt. Och jag tycker att dessa tillbakablickar så småningom bör samlas i en bok. Levnadsberättelserna har högt medicinhistoriskt värde.
Medlemmarnas sociala och ekonomiska intressen
Som jag skrev ovan startade SÄLs tillvaro med strid för bättre pensioner för äldre läkare. Nu handlar det om hur äldre läkare bäst kan tas tillvara i den tid med läkarbrist som råder. Äldre läkare måste ses som en resurs med den kunskap och livserfarenhet de besitter. Ålderism och åldersdiskriminering finns i vårt samhälle och även läkare drabbas. Bosse Hjern har skrivit om det i sin Tillbakablick. När han avslutade sin yrkesverksamma tid med att vara föredragande läkare i HSAN-ärenden på Socialstyrelsen fick han en dag läsa ett inlägg av en ung kollega som ondgjorde sig över ett beslut i HSAN. Det allvarligaste var inte bedömningen i sig utan att den gjorts av en allmänkirurg född 1930. Den allmänkirurgen var inte Bosse Hjern men Bosse förstod ändå att det var dags att bli pensionär på heltid och söka inträde i SÄL. Jag tror samhället förlorade på Bosses beslut. Bosse hade behövts ett tag till.
Tyvärr finns en uppfattning bland en del beslutsfattare att en kronologisk åldersgräns är nödvändig för att garantera kvaliteten och säkerheten i hälso- och sjukvården. Livserfarenhetens betydelse för läkares verksamhet bortser man ifrån liksom att det finns mindre bra läkare i alla åldergrupper. Det är genom effektivt ledarskap och effektiv tillsyn som brister kan åtgärdas, inte genom att man sätter kronologiska åldersgränser. Som exempel på ett nyligt hot är när rätten till läkarvårdsersättning höjdes till 70 år för några år sedan. Då fanns det partier i riksdagen som ansåg att receptförskrivningsrätten skulle upphöra vid samma ålder. SÄL kämpade emot och Läkarförbundet ställde upp på vår sida. Hotet avvärjdes men det finns fortfarande kvar i dessa IT-tider.
En annan fråga att bevaka är remissmöjligheten. Ulf Lindsjö har gett en målande beskrivning av vad som hände honom när han som erfaren ortoped remitterade en granne med tydliga symtom på höftledsartros till röntgen. Diagnosen var rätt, grannen blev opererad men Ulf Lindsjö fick räkning på röntgenundersökningen trots att han inte tagit betalt för konsultationen och grannen inte belastat vårdcentralen med ett besök.
Vi har i SÄLs styrelse försökt få fram siffror på i hur stor utsträckning äldre läkare avlastar hälso- och sjukvården genom sina insatser för grannar och andra. På vår skärgårdsö är vi flera läkare som kunnat klara mycket som annars krävt transport med lotsbåt i land för vidare transport till vårdcentral eller sjukhus. Vi tar inte betalt för det men en och annan fisk har hamnat på får förstutrapp. Det ska erkännas att vi inte skattat för den.
En långkörare blev SÄLs strid i Grupptalan mot Salus Ansvar om den pensionsförsäkring som många läkare hade i gamla Salus och SalusAnsvar. Där förlorade vi kampen och pengarna men den slant som fanns kvar i grupptalans kassa och som ingen gjort anspråk på att få tillbaka har nu tillfallit SÄLs kamratfond. Alltid något och det är pengar som behövs för möten och SÄLbladet.
SÄLs fackliga betydelse för äldre läkare har ökat genom att allt fler läkare stannar kvar i yrket efter pensioneringen. Min efterträdare som ordförande, Gunnar Sandberg, är ett av många exempel. Han är 70 år och arbetar deltid på en stressklinik. Ett annat exempel är den kollega jag mötte nyligen och som ”tvångspensionerades” som infektionsläkare. Han arbetar nu för fullt som patolog, han hade dubbelspecialisering, och patologer är det brist på. Ett tredje exempel är den kollega jag mötte på bussen för lite sedan som hjälpte en statlig myndighet med utredningar. Han sa att timpengen var usel för han ville göra ett bra jobb och då tog uppdraget mer tid än vad myndigheten hade råd att betala för. Timpengen var inte så viktig, det var känslan av att hans kunskap och livserfarenhet som var det väsentliga för honom. Hos mig dröjde dock kvar känslan av att vi får se upp så vi inte blir exploaterade.
Rätten fortbildning, rätten till försäkringar, rätten till juridiskt stöd genom förbundet är något som SÄL arbetat för och som jag förstår av en intervju i Läkartidningen med Gunnar Sandberg att SÄL kommer att fortsätta att arbeta med. IPULS som visat intresse för fortbildningsfrågan liksom kirurgernas och reumatologernas seniorföreningar kan vi ha god draghjälp av.
SÄL och aktuella hälso- och sjukvårdsfrågor
I Socialstyrelsen, både som föredragande läkare och som generaldirektör, samt i politiken har jag mött kontroversiella medicinska frågor av olika slag. Att få diskutera dem i en kollegial krets har varit ovärderligt. En sådan fråga har varit hur vi hjälper människor på bästa sätt vid livets slut och ser till att medicinska ingrepp inte övergår till övergrepp (sjukhusprästen Daniel Brattgårds formulering). Därför var seminariet vid vårmötet i Växjö 2007 så viktigt.
Det hade rubriken Palliativ vård i livets slutskede – räcker det eller behöver vi också självvald död. Valet av tema var föranlett av den diskussion som följt efter det att en totalförlamad man bett att få avsluta sitt respiratorbundna liv men nekats det och därför rest till Schweiz och fått sin önskan uppfylld. Socialstyrelsens inställning till det juridiska läget var då att det teoretiskt skulle kunna betraktas som mord eller dråp om man avbrutit respiratorbehandlingen i Sverige.
Paneldeltagarna redovisade litet olika uppfattningar om patientens självbestämmande i ett sådant här läge. Auditoriet som bestod av ett par hundra äldre läkare fick via vad de tyckte genom att räcka upp gröna eller röda lappar. Det var tydligt att de ansåg att patienter i behov av livsuppehållande behandling själva bör kunna bestämma antingen direkt i samtal eller genom s.k. livstestamente eller livsslutsdirektiv vilka behandlingar man vill ha resp inte ta emot. Självbestämmande om palliativ sedering för patienter som står inför ett förutsebart outhärdligt lidande var man positiv till. Däremot var det delade meningar om läkare skulle kunna skriva ut läkemedel i självmordssyfte till patienter som står inför ett förutsebart outhärdligt lidande och att få hjälp av läkare att avsluta livet på ett smärtfritt sätt inför en situation med förutsebart outhärdligt lidande.
Sedan dess har det runnit en del vatten under broarna. Såväl Svenska Läkaresällskapet, Läkarförbundet och Socialstyrelsen hävdar nu patientens självbestämmande när det gäller vilken behandling man vill säga ja till i livets slutskede. Läkarförbundet har ändrat sina regler från ”Läkaren får aldrig medverka till att aktivt påskynda döden ” till ”Läkaren ska besinna vikten av att skydda och bevara människoliv och för aldrig medverka i åtgärder som syftar till att påskynda döden”: Det lilla ordet syftar är avgörande för därmed säger Läkarförbundet ja till palliativ sedering. Nu går arbetet vidare i Socialstyrelsen där man skriver föreskrifter och handbok till stöd för vården när patienter befinner sig i det terminala skedet.
Så en randanmärkning, i de debatter som förts sedan 2007 är det tydligt att medicine studerande och unga läkare är mer för att prioritera förlängning av liv medan äldre läkare väger värdet av livsförlängning mot livskvalitet.
Från Medlemsblad till SÄLblad och hemsida
Många av SÄLs medlemmar har inte möjlighet att delta i vår- och höstmötena. Därför är det viktigt att alla medlemmar får en innehållsrik tidning några gånger om året. Medlemsbladet har successivt utökats till sitt innehåll och trycks nu också i färg samt har ändrat namn till SÄLBLADET. Redaktören Ingvar Gustafson efterlyser debattinlägg och ett och annat har kommit om anställningsformer, arbetsmiljö, ersättning, namn och målsättning. Jag hoppas naturligtvis på fler.
Hemsidan utvecklas också och blev uppdaterad kort efter vårmötet i Tylösand. Att hålla en hemsida aktuell är viktigt och att det är lätt att anmäla medlemskap där.
Några ord om styrelsearbetet
Att vara styrelseordförande för SÄL har varit lätt och stimulerande för alla i styrelsen har lagt ner mycket tänk och mycken möda för att utveckla SÄL. Ändå blev det till sist så att jag kände att jag måste lämna ordförandeskapet. De fackliga frågorna har ökat i omfattning och tillsammans med de många frågor som jag vill driva i politiken blev det omöjligt att kombinera de båda uppdragen. Att vara doktor i riksdagen ger nämligen goda möjligheter att på ett trovärdigt sätt driva frågor om livets början och livets slut, om behoven hos människor med sällsynta sjukdomar, om vad som behöver göras för att hälso- och sjukvården ska bedrivas på jämlika villkor och mycket annat. Det jag fick höra som medicine studerande var att som läkare komma ihåg att det är patienterna som är våra uppdragsgivare och det gäller också för läkare i politiken.
Så varmt, varmt tack till er i styrelsen för allt ni bidragit med för att skapa den lättsamma, glada stämning som präglat våra styrelsemöten, mail-kontakter och telefonmöten. För mycket av arbetet har skett vid datorn och inte i sammanträdesrum.
Till sist
SÄLs medlemsantal ökar, nära hälften av Sveriges äldre läkare är SÄLar. Men ju fler som blir medlemmar i SÄL desto större möjligheter finns att utveckla såväl den sociala som den fackliga verksamheten. Om var och en av oss rekryterar en kollega så kan vi växa snabbt. Så nu vill jag önska SÄL all framgång som socialt nätverk, som intresseförening inom Läkarförbundet, som medicinhistorisk kunskapskälla, som debattforum inte minst i frågor där livserfarenhet är en rikedom som inte får förspillas.
Jag vill avsluta med den dikt vi fick höra på SÄL-mötet i den oförstörda staden Eksjö
När andra rev,
så sparade vi
När andra vaknade,
då ägde vi vad de andra saknade.
Jag tycker att den bildlikt kan överföras till oss äldre läkare. Vi har sparat vår kunskap, vi har levt oss till den livserfarenhet man inte kan läsa sig till, vi har därför de perspektiv som yngre läkare saknar och som vi ör våra patienters skull har en uppgift att överföra till dem. Ta vara på oss.
Publicerad i SÄLbladet 2-3 2011, sid 12 - 16