Hej!
Här den utlovade rapporten från en läkemedelskonferens i Genève som jag deltog i början av veckan. Jag var ombedd att föreläsa om Äldres behov av effektiv och säker läkemedelsbehandling tillsammans med företrädare för europeiska läkemedelskontrollen och läkemedelsindustrin. Konferensen var ordnad av Drug Information Association, DIA, som är en professionell organisation med ändamål att erbjuda en mötesplats för dem som arbetar inom läkemedelskontroll och läkemedelsindustri.
Sedan ett par år tillbaka har man inbjudit företrädare för olika patientorganisationer att delta i diskussionerna. Det har inte varit utan motstånd bl.a. för att de upplevts som ovetenskapliga och som lobbyister. Att patientorganisationer kan bidra med egna erfarenheter och andra perspektiv på läkemedelsbehandlingen har en del haft svårt att förstå. Men att lyssna till de närmast berördas, patienternas, erfarenheter är viktigt. Vilket värde de har syns inte minst i rapporteringen av läkemedelsbiverkningar där numera inte bara läkarnas anmälningar ingår utan också patienternas. Läkare rapporterar om blodskador, leverskador, hudreaktioner m.m. medan patienter rapporterar om hur man mår av sitt läkemedel. Två olika bilder som tillsammans är så viktiga för bedömningen av ett läkemedels nytta och risker. Och vid den här konferensen var det annat ljud i skällan. Nu tog man patientorganisationerna på allvar. Visserligen uppgick företrädarna för patientorganisationerna bara till 30 av c:a 3000 deltagare, men de hade starkt genomslag i de olika debatterna.
Den inledande panelen koncentrerades på frågan om nuvarande regelverk för introduktion av nya läkemedel är till nytta eller en bromskloss för patienterna. Svaret var inte entydigt men dock ja. EU-regelverket upplevs av företrädare för sällsynta och idag obotliga sjukdomar som komplicerat och tidsödande utan att det därför ökar säkerheten för patienterna. Lever man med en livshotande sjukdom och får veta att nu finns det kliniska studier som visar att här finns ett effektivt läkemedel så känns det naturligtvis svårt att få vänta på det på grund av den tid det tar att komma fram till ett godkännande. Själv har jag som tidigare ansvarig för den svenska läkemedelsbiverkningsrapporteringen och därefter registreringen av nya läkemedel förståelse för att det kan ta tid att ta de här besluten. Nytta ska vägas mot risk och vi har genom tidigare läkemedelskatastrofer som neurosedynkatastrofen en insikt om att man under de kliniska prövningarna av ett läkemedel inte kan uppdaga allt som kan hända. Senaste exemplet är narkolepsi hos barn i samband med svininfluensavaccination. Allt kan vi inte förebygga, men en del risker har vi uppdagat under godkännandeprocessen. Men, naturligtvis, all onödig byråkrati ska rensas bort.
I år var också företrädare för äldre inbjudna, däribland jag. Orsaken var att den europeiska läkemedelskontrollen nu ska sätta större fokus på bedömningen av läkemedel avsedda att användas av äldre. Äldre är ju den största konsumentgruppen när det gäller läkemedel, men vi vet alltför litet om hur de fungerar för äldre. Orsaken är, som jag ser det, diskriminering av äldre inom forskning och hälso- och sjukvård. Det föredrag som bäst sammanfattade detta hölls av Simonetta Alvino, medicinsk chef, Pharma Development Group, Italien. Hon kallade äldre för ”The Orphan Population” (den föräldralösa befolkningen). Hon underströk att de erfarenheter som vunnits vid utprövning av läkemedel på medelålders patienter inte kan överföras till att gälla äldre. Hon visade att trots att omkring 60 % av alla nyupptäckta cancerfall och 70 % av alla cancerrelaterade dödsfall uppträder i den äldre generation så var det bara 36 % av dem som deltagit i kliniska prövningar av cancerläkemedel som varit 65 år eller äldre. Hon visade också att personer över 65 år sällan ingått i studier över behandling av hjärtinfarkt, hjärtinsufficiens och stroke efter blodpropp trots att dessa sjukdomar drabbar främst äldre personer. Exempel på skäl mot att inte ta med äldre patienter i kliniska prövningar var: äldre använder så många andra läkemedel samtidigt så resultaten går inte att utvärdera, äldre är för sköra, de dör innan studien är genomförd, de kan inte hålla rätt på medicineringen. Simonetta Alvino avfärdade alla dessa skäl. Läkemedel måste prövas ut på den åldersgrupp som ska använda dem.
Allt detta visar hur viktigt det är att förslaget om en breddad lag mot åldersdiskriminering kommer på riksdagens bord som planerat i juni 2011 och att riksdagen kan ta beslut i höst. Då kan vi med lagens hjälp komma åt den diskriminering av äldre som finns i hälso- och sjukvården samt forskningen. Det blir inte dyrare med den lagen, tvärtom, den ändrar synen på äldre och genom bättre behandling av äldre så vinner vi både högre livskvalitet och hälsa samtidigt som behovet av kostnadskrävande sjukvård minskar.
Sedan till seminariet den 9 maj. Då kommer vi att diskutera vad vårt äldreprogram ska föreslås innehålla. Vi kommer att få lyssna till personer som tar upp frågan om pensionsåldern. Vi kommer också att få möta företrädare för äldre invandrare och för människor med funktionsnedsättningar. Vi behöver få mer kunskap om vad som kan göras för äldre i dessa grupper. Vi börjar med kaffe den 9 maj 09.30, 10.00 sätter programmet igång och avslutas 16.00. Anmälan sker till sofia.konberg@riksdagen.se
Välkomna
Med varma hälsningar
Barbro Westerholm
Ordförande
Nätverket Liberala Seniorer