Hej!
När jag skriver detta är det precis tio år sedan terrorattacken mot Twin Towers och andra mål i USA ägde rum. Jag tror de allra flesta vet precis vad de gjorde när de fick information om vad som hänt. För min del var det när vi hade distriktsordförandemöte i SPF på ett hotell i Solna. På morgonen hade Lars G Nilsson, numera SPF:s läkemedels- och diskrimineringsansvarige, några andra och jag en artikel i Svenska Dagbladet om nödvändigheten av att skapa ett individbaserat läkemedelsregister för att bättre kunna garantera god läkemedelsbehandling inte minst för äldre och ge möjligheter till uppföljning av läkemedels nytta och risker. Medierna högg på artikeln, radio och TV intervjuade fram till kl 15.00. Den siste visste att intervjun ändå inte skulle sändas men ingen hade sagt till honom att avboka den. Den blev usel och varken den eller de tidigare sändes. Terrorkatastrofen i USA tog naturligtvis över hela nyhetsrapporteringen. Det blev dock ett register 2005 och det har senare visat sig ovärderligt i arbetet med säker läkemedelsbehandling.
Distriktsordförandemötet tog en annan, oplanerad vändning. Somliga frågor som den 10 september ansågs väldigt angelägna blev mindre viktiga den 11 när vi förstått vidden av det som hänt. Vi fick en bra diskussion om vad som är viktigt och oviktigt. Vi såg en bred lag mot åldersdiskriminering som en nödvändighet för att få ett redskap mot den åldersdiskriminering vi alla mött. Boendefrågan var uppe, vi var ense om att det var en myt att alla ville bo kvar i det gamla hemmet intill livets sista dag. Äldre måste kunna välja boendeform under hela livsresan. Man måste få bestämma själv om sitt liv, inte acceptera att andra tar över. Och inte minst blev frågan om värdig vård präglad av valfrihet och självbestämmande i livets slutskede högprioriterad. Känner ni igen frågorna? Vi har kommit längre med dem än för tio år sedan men är inte i mål.
I politiken behöver vi också diskutera vad som är viktigt och mindre viktigt. Det kan variera mellan oss ledamöter beroende på vilket politiskt område vi verkar inom. För mig är det vård- och omsorgsfrågor och just nu det som hänt med vanvårdsutredningen. År 2010 överlämnade den s.k. Vanvårdsutredningen (S 2006:05) en rapport om vad som framkommit i intervjuer med över 400 människor när de i sin barndom var omhändertagna för samhällsvård i fosterhem eller på institution. Där berättas om psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, hårt arbete, kränkningar, särbehandling och ibland under ren sadism. Utredningen följdes av Upprättelseutredningen (S 2010:02) som fick i uppdrag att lämna förslag till hur en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för vanvård under perioden 1920 – 1980 kunde utformas. Utredningen föreslog en process bestående av tre delar: ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, kompensation till dem som utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning. Förslaget liknade det som det man genomfört i Norge. Vi var nämligen inte ensamma om vanvård av utsatta barn.
Efter remissbehandling har regeringen i lördags (10 sept) meddelat att de övergrepp och den försummelse som barn och unga i samhällsvård varit utsatta för är ett mörkt stycke svensk historia. Därför har regeringen noga prövat frågan om ersättning men kommit fram till att ersättning inte kan utges på ett rättvist och rättssäkert sätt. Det har lett till att regeringen begränsat sig till att genomföra en ceremoni för de drabbade som ett uttryck för erkännande av det dessa barn och unga varit utsatta för och som en ursäkt å hela samhällets vägnar. Regeringen skriver vidare att det krävs åtgärder för att förhindra att dagens barn och unga i samhällsvård inte far illa. Att döma av uttalanden igår, söndag 11 sept), från företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan det komma krav att de drabbade också får ekonomisk kompensation.
På söndag den 18 september kommer Agenda att ha ett inslag om tvångssterilisering av människor som vill byta kön. Jag är intervjuad inför programmet, intervjun tog en halvtimme så jag vet inte vad de klipper in. Så här är läget. Socialstyrelsen har utrett samhällets vård- och stödinsatser för transsexuella personer. Mycket som behöver göras kan Socialstyrelsen arbeta vidare med själv men det behövs dessutom ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, i steriliseringslagen (1972:119) och i förordningen (2009:1243) med instruktion för Socialstyrelsen. Rent konkret innebär det att kravet på att man ska vara ogift för att byta könstillhörighet ska tas bort liksom kravet på att man ska vara steriliserad. Utländska medborgare ska kunna beviljas ändrad könstillhörighet om han eller hon varit bosatt i minst ett år i Sverige. Socialstyrelsens utredning skickades på remiss till 101 remissinstanser. Svar inkom från 77 remissinstanser, därtill skickade ett antal enskilda personer och organisationer sina synpunkter. Sammantaget bedömdes att det finns ett generellt stöd för förslagen i utredningen. Socialstyrelsen överlämnade 2011 05 30 utredningen med lagförslag till regeringen. Folkpartiets position är slopa steriliseringskravet (förankrat i PL-rapport), absolut nej till att införa ett kastreringskrav (landsmötesbeslut), slopa kravet på att trassexuella måste vara ogifta och svenska medborgare (förankrat i PL-rapport och i upprepade partimotioner från oppositionstiden), förbättra sjukvårdens insatser för transsexuella (landsmötesbeslut). Vill meddela er detta för det kan bli debatt i denna fråga som inte är okontroversiell.
Med vänliga hälsningar
Barbro Westerholm
Ordförande
Nätverket Liberala Seniorer