Hej!
I veckan som gick hade vi en utfrågning och en särskild debatt om äldreomsorgen. Bra att äldreomsorgen nu kommit i fokus även om orsaken är trist, vanvården på Caremas äldreboende Koppargården. Att det blev en förstasidesnyhet och en följetong i medierna berodde nog på att skatteplanering och riskkapitalbolag kom in i bilden. Vi har ju också tidigare fått rapporter om vanvård i boendena men de har inte väckt samma och ihållande uppmärksamhet.
Jag kan konstatera att rapporter om vanvård kommit både beträffande kommunalt och privat drivna äldreboenden och de har inträffat i både socialdemokratiskt och alliansstyrda kommuner. Det går inte som en del debattörer gör att enbart svärta ner den privata vården och alliansen. Många bär ett ansvar för att vanvård uppträder. Alliansen har sett till att tillsynen skärpts sedan 2010 då Socialstyrelsen fick ta över ansvaret för den. Socialstyrelsen har gjort en rad nedslag och till och med kommit med vitesföreläggande för att komma tillrätta med problem.
Det finns inget direkt samband mellan höga kostnader och hög kvalitet och låga kostnader och låg kvalitet. Man lurar sig själv om man tror att brister kan lösas enbart med mer resurser eller med förutbestämda siffror på bemanning. Det finns andra faktorer som är väl så viktiga att ta hänsyn till för att komma åt att äldre människor utsätts för vanvård. Här några av dem.
Den första jag vill ta upp är synen på äldre och ålderismen. Vi ser tyvärr många exempel på att äldre diskrimineras i vårt samhälle. Äldre ses som ett kollektiv, inte som individer, inte som en resurs utan som en tärande del av samhället. Den kärlek och omsorg som vi ger våra barn under deras första levnadsår borde också visas våra äldre under deras sista tid. Den värdegrund och den värdighetsgaranti riksdagen tog beslut om häromåret och som nu ska implementeras i kommunerna (90 miljoner till detta) ska bidra till att råda bot på den diskriminering vi ser. Och förhoppningsvis kommer snart den lag mot åldersdiskriminering, som jag skrivit om tidigare och som signalerar att det inte är acceptabelt att ge sämre sjukvård till äldre än till yngre.
Sedan till bemanningen. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm underströk vid utfrågningen i torsdags att det är den enskildes behov som är avgörande, behoven styrs inte utifrån en förutbestämd siffra om bemanning. Han kunde dock tänka sig att ge en snittsiffra per demenssjuk utifrån de siffror Demensförbundet tagit fram men utrymme för flexibla lösningar måste finnas. När en person ligger på sitt yttersta i boendet kan det behövas extra resurser i form av sjukvårdsinsatser som smärt- och ångestlindring samt extravak.
Vi måste komma åt kompetensbristen. Utbildningsmöjligheter finns men få ungdomar söker sig till vård-och omsorgsprogrammen. Orsakerna är säkert flera. Alla rapporter i medierna om vanvård i äldreomsorgen verkar säkert avskräckande. De goda exempel som finns borde få större utrymme i tidningar och etermedier. Jag kan dock inte komma ifrån att Ädel-reformen också spelat roll. Kanhända tappade undersköterskeyrket i status i samband med kommunaliseringen av äldreomsorgen och utbildningsprogrammen.
Vi måste komma tillrätta med bristen på geriatrisk och gerontologisk kompetens. På min fråga till Lars-Erik Holm blev svaret att staten måste ta ett ansvar för att det utbildas geriatriker men också psykiatriker. Bra att höra och bra att regeringen genom Jan Björklund tillsatt utredningen om läkarutbildningen som bl.a. ska ta upp hur läkarutbildningen i framtiden ska vara utformad för att motsvara patienternas behov.
Primärvården är frånvarande i äldreomsorgen och lever inte upp till sitt ansvar för den här gruppen svårt sjuka äldre. Specialistföreningarna i internmedicin, geriatrik och allmänmedicin har beskrivit ett antal strategiska åtgärder som utgår från den enskildes basbehov: ”Först och främst behöver varje multisjuk person ett boende och en daglig omsorg som minskar risken för försämrat hälsotillstånd och möjliggör ett värdigt liv. Viktigast är trygghet i vardagen, möjlighet till social samvaro, vällagad och välserverad mat, en god personlig hygien samt möjlighet till utevistelse. Till detta kommer sjukvårdsbehoven”. Tydligare kan det inte sägas. Lever vi upp till den målsättningen så kan vi våga bli gamla.
Professor Mats Thorslund visade hur kostnadsökningen för vården och omsorgen kommer att dra iväg framemot mitten av 2000-talet. Kommunalskatt på 50 procent förespeglades oss. Jag frågar mig dock om det behöver bli så. Genom ökad satsning på att förebygga ohälsa och på att använda de resurser vi har på ett optimalt sätt kan mycket vinnas. Jag har tagit upp läkemedelsbehandlingen tidigare där onödiga läkemedelskomplikationer kostar miljardbelopp. Lars-Erik Holm visade att i 3 – 14 procent av kommunerna skulle sluten vård av de äldre kunnat undvikas. Själv har jag fått en siffra på att två procent av hälso- och sjukvårdsbudgeten går till sårbehandling, en siffra som skulle kunna sänkas betydligt om man använde rätt bandage. Under nästa år som är EU:s år Aktivt åldrande finns rika tillfällen att lyfta fram hur vi kan förebygga ohälsa till gagn för de äldre och samtidigt få en bättre hushållning av de resurser vi har.
Till sist vill jag önska er alla en Riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.
Med vänliga hälsningar
Barbro Westerholm
Ordförande, Nätverket Liberala Seniorer