En frihetsrörelse

Liberalismen är en frihetsrörelse som uppstod i protest mot religiöst och politiskt förtryck och mot det privilegiesamhälle som gav vissa människor större rättigheter än andra.

En revolutionerande idé

Den engelske filosofen John Locke (1632 – 1704) brukar betecknas som ”liberalismens fader”.  Han hävdade att alla människor har rätt till liv, personlig frihet och egendom. Medborgarna är inte är bundna av sina plikter mot samhället om inte samhället uppfyller sin skyldighet att skydda individens frihet. Han tankar låg till grund för både den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 och den franska revolutionen 1789.

Varje människa är unik och ska oavsett bakgrund, begåvning eller styrka få många möjligheter att utvecklas.

Ur Folkpartiets partiprogram

Den svenska liberalismen

Så här ser den svenska liberala historien ut i kort sammanfattning:

1700-talet: Flera personer förde fram liberala idéer. Filosofen och naturforskaren Peter Forsskål utgav avhandlingen Tankar om Borgerliga Friheten 1759 som är ett kraftfullt försvar för yttrande- och tryckfriheten. Prästen och politikern Anders Chydenius drev på 1760-talet igenom liberala ekonomiska reformer och en mycket långtgående tryckfrihetsförordning. Författaren Anna Maria Lenngren skrev satiriska texter där hon bland annat kritiserade privilegiesamhället.

1800-talets inledning: Nu började ordet liberal användas som politisk beteckning, bland annat av ett riksdagsparti som medverkade till 1809 års författning. Denna innebar exempelvis att en justitieombudsman inrättades som skydd för medborgarnas rättigheter. Liberalismens talan fördes bland annat av författare som Carl Jonas Love Almqvist, Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer. Politikern, publicisten och företagaren Lars Johan Hierta var en annan av tidens ledande liberaler.

1800-talets mitt: Åren 1840–1870 var en stor liberal reformperiod med bland annat folkskola, ökade rättigheter för kvinnor, näringsfrihet och frihandel. Statsminister Louis De Geer och finansminister Johan August Gripenstedt tillhörde den tidens ledande liberaler.

1800-talets senare del: Den framväxande industrialismen ställde nya krav på liberala reformer för att skapa sociala skyddssystem för arbetarna. Nu utformades en modern form av liberalism, socialliberalismen, med publicisten och riksdagsledamoten Adolf Hedin som en viktig pionjär. På 1890-talet organiserades också en stor rösträttsrörelse med flera liberaler i ledningen.

1900-talets inledning: Folkpartiets föregångare, Frisinnade landsföreningen, bildades 1902. Rösträttskampen stod i centrum för liberalerna med partiledaren och statsministern Karl Staaff som främste företrädare. En kvinnlig rösträttsrörelse organiserades med den liberala skolentreprenören Anna Whitlock som första ordförande. Även författaren Selma Lagerlöf gjorde viktiga insatser i denna fråga. Rösträttskampen fördes till ett framgångsrikt slut av statsminister Nils Edén 1918.

Mellankrigstiden: Frisinnade landsföreningen sprack 1923 på grund av oenighet om införandet av ett alkoholförbud. En minoritet bröt sig ut och bildade Sveriges liberala parti. Den frisinnade ledaren CG Ekman kunde framgångsrikt utnyttja sin vågmästarställning för att driva igenom flera liberala reformer. De liberala partierna återförenades i Folkpartiet 1934. Kerstin Hesselgren var mellankrigstidens främsta riksdagskvinna.

Andra världskriget: Starka liberala röster bland tidningsmän och journalister var bland andra Torgny Segerstedt och Vilhelm Moberg.

Efterkrigstiden: Partiledaren Bertil Ohlin gjorde Folkpartiet till det ledande oppositionspartiet under 1950- och 60-talen. Flera liberala kvinnor, bland annat advokaten Ingrid Gärde Widemar, kom att göra viktiga insatser i riksdagen. 1976 bröts ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav och Folkpartiet kunde i fem olika regeringar fram till 1994 medverka till en rad liberala reformer.